GOTLÄNNINGEN REPLIK/DEBATT I fredags svarade Erik Fransson i en ledare kring mitt tidigare inlägg i GT från i onsdags om utmaningsrätten. Det är bra att Erik Fransson i sin ledare nu ändrat sig och kommit till insikt om att skolarnas verksamheter på Gotland beslutas av Skolverket och alltså inte är en del av utmaningsrätten i regionens verksamhet. Väl så.

Men när Erik Fransson försöker sig på att beskriva att det skulle vara en enorm skillnad mellan vårdvalssystemet och utmaningsrätten så blir det återigen svårt att fullt ut förstå hur Fransson resonerar.

Vårdvalssystemet för primärvården är alltså ett krav i dag. När regioner/landsting beslutat att införa ett vårdvalssystem ska lagen om valfrihetssystem (LOV) tillämpas. Inom övrig hälso- och sjukvård är det sedan frivilligt att införa vårdvalssystem.

På Gotland fattades beslut om att införa ett valfrihetssystem det vill säga lagen om valfrihet (LOV) även i övrig hälso- och sjukvård när Socialdemokraterna satt vid makten.

Det vanligaste är att regioner/landsting tillämpar lagen om valfrihetssystem, LOV, men även lagen om offentlig upphandling, LOU, kan bli aktuell. I LOV ställs tydliga krav kring upphandlingsdokument i form av så kallat förfrågningsunderlag.

Det är mot ljuset av detta som det är svårt att förstå Erik Franssons resonemang kring att utmaningsrätten skulle vara en enorm skillnad från mina redovisade exempel om vårdvalssystem och LOV, när kravet om upphandling så tydligt redan förekommer även där.

Men det jag ändå har svårast att förstå är när Erik Franssons återkommande hävdar att utmaningsrätten går ut på att ”slumpa ut” en offentlig verksamhet som redan är etablerad.

Det är i sammanhanget viktigt att förstå att regionen själv beslutar om de regler som ska gälla vid införandet av utmaningsrätten, så som vilka verksamheter som ska ingå och hur handläggningen ska gå till.

Utmaningsrätten fungerar sedan så att en privat aktör som har utmanat en verksamhet (som av regionen har beslutats omfattas av utmaningsrätten), inte har några garantier om att slutligen få uppdraget utan kommer att konkurrera med andra leverantörer på samma villkor. Sannolikt ska lagen om offentlig upphandling (LOU) användas.

Det är alltså regionen själv som utformar uppdraget, kraven och utvärderingskriterierna i förfrågningsunderlag och avtal. Då har jag väldigt svårt att förstå vari Fransson har stöd för att en utmanad verksamhet inom regionen skulle riskeras att ”säljas ut billigt” vilket uttrycket slumpa ut i praktiken betyder.

Utmaningsrätten infördes 2009 av Alliansstyret och togs bort av Socialdemokraterna 2010. Den har egentligen aldrig fått en ärlig chans att testas så som vårdvalssystemet fått.

Det återstår därför att se vilka verksamheter som visar sig vara lämpliga att utmana och om de slutligen faktiskt blir det.

Jag hävdar fortfarande att vi måste våga se möjligheterna med utmaningsrätten. I den frågan är jag och Erik Fransson helt tydligt inte överens.