Debatt Gotlands Folkblad Innan Internet fanns var det inte lika lätt att föra fram hat och hot som det är i dag. Då skedde det i mindre skala via brev och telefon. Men det fanns även då människor med misslyckade liv som delgav andra sina tankar. Olof Palme var en av dem som fick mycket hat mot sig, vilket i förlängningen kan ha lett till att han mördades.

I skolorna har alltid mobbing förekommit, men då kunde den drabbade få en fristad hemma. I dag nås barnen dygnet runt via mobiler och på nätet. Trolljägarna på TV3 jagar förtjänstfullt hatare och tyvärr har de hittat 14-15-åriga barn som önskar livet ur, främst unga kvinnor, som bloggar. Vuxna män och en del kvinnor står dock för merparten av hatet. Som innan Internet, är det ofta människor som är missnöjda med sina egna liv som, gömda bakom en skärm, tar ut frustrationen på, för dem okända, människor. Om det inte är stalkning eller svartsjuka förstås.

Inte oväntat kommer en hel del av hatet från dem med högerextrema åsikter. Homosexuella, utlänningar, kvinnor, ja vem som helst som ”bryter” mot deras påstådda ”svenskhet” riskerar att drabbas. Det finns ett otal personer som i slutna grupper, ofta med en knytning till SD, eldar upp sig och sedan fortsätter skriva kränkande och ibland rena hot mot människor som de retar sig på. Inte sällan avslöjas förtroendevalda i SD också.

Som motvikt bildades #jagärhär häromåret för att motverka hatet genom att mildra språket och försöka vända det negativa. Det fick en stor genomslagskraft, men de extrema ogillade det förstås och försöker på alla sätt och vis baktala rörelsen. De extrema förstår inte ens själva att det de skriver är hat. De har blivit så avtrubbade att det är normalt språk för dem.

Även inom SD har medlemmarna fått smaka på sin egen medicin. Avhoppare, kvinnor som påtalat sexuella trakasserier, interna kritiker, alla har fått en hatstorm efter sig.

Nyligen kunde vi läsa om en avhoppad kvinna i SD:s styrelse på Gotland som fått ta emot hat. Det som var anmärkningsvärt där var att hon säger ”Jag trodde inte att det fanns utrymme för de här intrigerna i det här partiet. Om inte de här kränkningarna …”.

Hur kan hon ha missat tusentals kränkningar från andra av SD-sympatisörer mot oliktänkande? Är hon så avtrubbad över hatspråket att hon inte märkte det förrän hon själv drabbades? Jag tycker att journalisten borde ha ställt just dessa frågor. Jag anser att media är överlag dåliga på att ställa följdfrågor till SD:are. Skärpning!