GOTLÄNNINGEN LEDARE Låt det vara.

De är ju så få, ge dem inte uppmärksamhet.

Så tänker nog många av er läsare och jag kan förstå inställningen hos den som inte ser det som rör sig under ytan. Den som aldrig själv konfronteras med de välsmorda nätverk som aktiveras vid olika händelser som den som de senaste veckorna utspelat sig på Gotland.

Det är sant att hatarna är få jämfört med alla som inte hatar och hetsar. Men de är tillräckligt många för att det vore dumt att ignorera det som händer.

Deras aktiviteter påverkar så många fler än dem som håller med dem. Deras ”nyhetsförmedling” sprids i större kretsar än så. Deras skruvade skildringar av verkligheten sprids okritiskt och skapar en underliggande oro att ”ingen rök utan eld” hos delar av allmänheten.

Här ligger ett latent hot mot det demokratiska och öppna samhälle vi vill ha.

Eller, som de flesta av oss vill ha.

Vi har redan sett hur lagstiftningen tvingas skärpas för att öppenheten har missbrukats. Det är i dag svårare att få ut uppgifter kring misstänkta brott. Traditionella medier har mångåriga strategier för hur personuppgifter och andra känsliga uppgifter ska hanteras. De publiceras sällan men kunskapen om dem gör att det man publicerar blir mer övervägt.

Publiceras de görs det under juridiskt ansvar.

Demokratin och öppenheten vi är så vana att leva med är ingen självklarhet, den behöver försvaras, varje inskränkning är ett misslyckande.

Jag har de senaste dagarna kallats bland annat landsförrädare, kommunistkärring, rasist, trögfattad och lögnare. Det är inget som får mig att ligga sömnlös men jag oroas mer över detta oresonliga hat från människor jag aldrig har mött. Människor som inte har läst det jag skrivit utan bara läst det hatsajterna skrivit om mig.

Jag försöker kommunicera på olika sätt, med humor, med att förklara att jag gärna lyssnar på deras synpunkter, vill förstå deras ilska. Men det är som att prata med en mur av förutfattade meningar och total ovilja till dialog.

Jag ber inte om ursäkt för att jag kallar rasister för rasister. Är man inte rasist behöver man självklart inte ta åt sig.

Vill man inte bli kallad rasist är det bra om man inte säger eller gör rasistiska saker eller medverkar i den ena rasistiska nyhetskanalen efter den andra.

Alla som är med i medborgargardet är inte en del av den rasistiska mobb som nu hetsar och hatar mot invandrare, medier och rättsväsende.

Självklart inte. Men det sprids rasism och uppmaningar till uppsökande verksamhet i detta nätverk, det kan vem som helst se.

Tycker man att det är olämpligt kan man se till att dessa kommentarer tas bort istället för att gillas.

Många har sannolikt anslutit till det gotländska medborgargardet i tron att det bildats för att stå upp för den som är huvudperson i allt detta men som kränks gång på gång när olika grupperingar kapar hennes öde för att driva sina olika agendor.

Det jag hann läsa om medborgargardets beskrivning innan gruppen gjordes hemlig, var att det bildats för att vara nån sorts ordningsmakt gentemot allt elände man påstår har drabbat Gotland efter att asylflyktingarna anlände till ön.

Gardet bildades långt innan den misstänkta gruppvåldtäkten ägt rum. Så det var inte den som var orsaken, även om man vill få det till det nu i efterhand.

Den bild av elände – varav den nu misstänkta våldtäkten sägs vara droppen – som målas upp av medborgargardet är en direkt motsats till hur mottagandet av hundratals asylsökande har fungerat på Gotland.

Gotland har med öppna armar tagit emot dem som söker asyl i vårt land efter att ha flytt från krig och förföljelse. Ideella grupper har bildats, hundratals vänskapsband har knutits mellan gotlänningar och nyanlända. Jobb och bostäder har ordnats.

Det finns områden i Sverige där integrationen totalt har misslyckats och där man har stora problem. Det finns det få som förnekar.

Men Gotland är inte ett sådant exempel.

Våldtäkterna har inte ökat. Hittills i år 28 fall. Vid samma tid förra året var antalet 30, under 2010: 34.

Det är eländigt nog som det är utan att man behöver spä på det.

Det finns en stor möjlighet i det som nu händer. Många står enade kring avskyn gentemot det sexuella våldet, det är bra.

Det är dags att det blir en större uppslutning kring det som många, men för få, har kämpat för sedan länge.