LEDARE GOTLÄNNINGEN Jag minns mycket väl upplösningen av ockupationen av det gamla Ica-lagret där Gotlands kongresshall skulle byggas 2005. Utanför dukades borden upp med bubbel inför den symboliska byggstarten. På insidan vecklade ockupanterna ut sina banderoller om hur 50 miljoner skattekronor slösades på ett skrytbygge, dessutom i en lokal som ungdomarna hittills hade haft som sin.

Dåvarande kommunalrådet Janne Lundgren muttrade om att enda vägen att förändra samhället är att organisera sig i ett politiskt parti. Jag minns att jag upplevde det som en väldigt världsfrånvänd kommentar.

När polisen gick in med buller och bång blev jag helt tagen på den brutalitet detta krävde.

Jag var inte emot bygget av kongresshallen men hyste varma sympatier för ungdomarna som gjorde något som var krångligt och obekvämt och läskigt. För att försöka göra skillnad.

Samma sympatier kände jag fyra år senare när några andra ungdomar ockuperade Göransgården utanför Norderport. Äldreboendet var stängt och byråkratins kvarnar malde orimligt långsamt i ärendet där Magnus Wiman ville bygga hotell. Det slutade som bekant med att det blev bostäder istället.

Men då, 2009, ville ungdomarna belysa bristen på bostäder för unga. I artiklar kallades de inte heller för ockupanter eftersom de bodde där med fastighetsägarens goda minne. ”Gratisboende” blev det namn vi kallade dem i nyhetsrapporteringen.

Jag hyllade deras engagemang på ledarplats men fick några dagar senare justera hyllningen då det hela totalt spårat ur och ungdomarna byggde barrikader med taggtråd och dörrar på taket mot andra ungdomar som sett ett tillfälle att starta bråk.

I grunden är jag fortsatt positiv till civil olydnad inom lagens gränser. Att göra krångliga och obekväma saker för att ta ställning i frågor där det är enklare att bara ”åka med” är något värt att hedra.

Jag tänker på domprosten Mats Hermansson som i en veckas tid bor i domkyrkan för att skapa uppmärksamhet kring de orimliga utvisningarna av unga till Afghanistan.

Jag tänker också mycket på Greta.

Greta är en ung tjej som inte kunde ”åka med” och se hur klimathotet inte tas på allvar av vuxenvärlden. Hon går i nian och bor i Stockholm.

Hon satte sig utanför riksdagshuset varje fredag med en skylt som berättade att hon strejkade för klimatet. Hennes insats fick snabbt uppmärksamhet och det slutade med att hon fick tala i FN, ett tal som blev viralt och har sänts av mängder av nyhetskanaler runt om i världen.

I Sverige har vuxna människor bestämt sig för att Greta är en bluff. Hon har inte alls gjort detta på eget bevåg, det är hennes (kända) föräldrar som regisserat allt.

Att håna en 15-årig flicka för hennes engagemang är så djupt ovärdigt. Man behöver inte gilla det hon gör men att ägna all sin kraft åt att ”sätta dit” ett barn är sjukt.

Det finns lite samma behov av att förminska domprostens fasteaktion. ”Det förändrar inget” är en vanlig förklaring. Symbolhandling för att bygga det egna egot en annan.

Men att skapa uppmärksamhet kring svåra frågor kan visst leda till förändring. Det har historien visat gång på gång.

Det gör i vart fall större skillnad än att bara åka med och inte göra nåt alls.