Krönika Gotlands Folkblad Turerna med att utse statsminister rullar vidare. Mycket fokus har riktats mot Liberalerna och Centerpartiet, och det är begripligt - alla andra riksdagspartier har faktiskt röstat ja till antingen Stefan Löfven (S) eller Ulf Kristersson (M) som statsminister. Vi kan ana en viss uppluckring av det tidigare så låsta läget. Just nu verkar det troligt att Stefan Löfven redan nästa vecka kommer bli vald till statsminister – med någon sorts stöd av Centerpartiet.

Jag känner naturligtvis stor glädje över att Sverige även i fortsättningen kan komma att ha en socialdemokratisk statsminister. Men jag känner också stor oro över den politiska kravlista som vi kan vara säkra på att Centerpartiet upprättat och ställt som villkor för sitt stöd. Vad listan omfattar vet vi naturligtvis inte. Här får vi hoppas på att Stefan Löfvens förhandlingsskicklighet reducerar Centerpartiets roll från ministerposter till endast sakpolitisk inflytande. Men samarbetet med Centerpartiet gör mig orolig. Centerpartiet är riksdagens mest nyliberala parti. Inte bara det att de dyrkar marknaden. Centerpartiet är också värderingsliberaler i betydelsen att de vill att allt mindre av våra gemensamma angelägenheter och vår trygghet ska ligga under det allmännas försorg. Medborgarnas förvandlingar på staten och det allmänna ska rullas tillbaka till förmån för marknader och det privata. Centerpartiet gick till val på att avskaffa turordningsreglerna i LAS. Lägga ner Arbetsförmedlingen. Anpassa både arbetsrätten och konflikträtten till att bättre passa företag. Införa marknadshyror. Ökad konkurrens på arbetsmarknaden genom sänkta löner för nyanlända. Sida upp och sida ner med politikförslag vars enda syfte är att montera ner det gemensamma. Inte undra på att Centerpartiet kallade riksdagsvalet i september för ett värderingsval.

Det råder ingen tvekan att det ökande stödet för högerpopulister särskilt bland arbetarklassen hänger ihop med ökade klyftor och ökad otrygghet. Socialdemokraterna har under mer än 100 år varit det självklara partiet för landets arbetare. Det är vi fortfarande, även om populister på högerkanten lockar. Men för att detta ska bestå även i framtiden måste socialdemokratin av allt fler uppfattas ha politik som erbjuder trygghet i en värld som för många medborgare framstår som allt mer otrygg. För mig är det uppenbart att det innebär en återgång till klassisk socialdemokratisk politik. Där ser jag ett regeringssamarbete med Centerpartiet inte bara som ett problem utan som en eventuell omöjlighet.