GOTLÄNNINGEN LIBERAL KOMMENTAR I debatten om hårdare straff glöms ofta en aspekt bort: att det inte finns någonstans att sätta fängelsedömda brottslingar. Svenska fängelseanstalter är fulla – till 97 procent, enligt Kriminalvårdens generaldirektör Nils Öberg.

På häkten är det fullt till 99 procent. "Mycket talar för att antalet klienter i Kriminalvården kommer att fortsätta öka under många år framöver", skriver han på Dagens Nyheters debattsida (20/11).

Öberg ser alltså inte att kriminaliteten i Sverige kommer att minska, snarare tvärtom. Men vad gör man när det inte finns någon plats på de svenska anstalterna?

Bygger ut dem, givetvis. Det håller man också på med. Kriminalvården har fattat beslut om att utöka antalet platser på flera anstalter och häkten i landet. På tio år kommer det att skapa utrymme för 200 fler häktade och 900 fler fångar. Men krisen är akut här och nu.

Dålig politik brukar ofta innebära köer, oavsett om det rör bostadspolitik eller sjukvård. Kriminalpolitiken är inget undantag. Den bristande långsiktigheten riskerar att leda till så kallade soningsköer, som innebär att dömda släpps fria i väntan på att en plats på anstalt blir "ledig".

Det säger sig självt att det skulle vara en förödande och farlig utveckling.

För att lösa det akuta problemet har Kriminalvården helt enkelt försökt att trycka in så många det går. Man låter fångar dela rum och bygger om gemensamma utrymmen till bostadsrum. Men den strategin har uppenbara nackdelar. När fångarna lever så tätt på varandra ökar risken för konflikter och aggressivt beteende.

Nils Öberg har ett tydligt förslag för att åtminstone delvis mildra problemet: titta på alternativ till fängelse. Öberg är tydlig med att fängelse är ett bra sätt att straffa kriminella. Men det ska vara rätt personer som sitter i fängelse. Det går att straffa ofarliga personer på annat sätt. Därför bör man se över möjligheten att omvandla ett fängelsestraff till exempelvis övervakning i hemmet med fotboja – och där öka kraven på återrapportering – och samhällstjänst.

Öberg är rätt ute. Våldsbrottslingar som utgör en direkt fara för samhället ska självklart sitta bakom lås och bom. Men i andra fall finns det straff som lever upp till kraven på rimlig vedergällning och ligger i linje med det allmänna rättsmedvetandet, men som inte innebär att den dömde sitter på anstalt.

Ett sådant exempel är ekonomisk brottslighet. Vid grovt skattebrott döms 85 procent till fängelse. Givetvis ska straffet för sådan illegal verksamhet vara högt, men fotboja, mycket höga böter och näringsförbud är andra rimliga påföljder. Fotboja och skärpt tillsyn bör också kunna ersätta kortare fängelsestraff för vissa narkotikabrott, som droginnehav för eget bruk.

Inget av dessa förslag löser dock det grundläggande problemet. Sverige måste bygga ut kapaciteten betydligt mer än vad Kriminalvården nu planerar. Detta för att inte riskera att hamna i samma läge igen.