Gotlands Allehanda Att tala om ett enskilt ödesår för EU är knappast möjligt – redan har så många avgörande år passerat. Men i raden av alla ödesår kommer 2019 att stå ut.

Under året ska Brexitfrågan avgöras. Att Storbritannien lämnar EU är ännu det mest sannolika – men hur sker det? I Italien, det kvarvarande EU:s tredje största ekonomi, pågår en kris som är både ekonomisk och politisk med potentiellt svåra konsekvenser för relationen till EU. I maj är det val till Europaparlamentet, ett val där populistiska partier kan dra nytta av det låga valdeltagandet och få stort genomslag i en av EU:s tre viktiga institutioner.

Samtidigt ska en ny långtidsbudget förhandlas fram, en budget som kommer att bli svårsmält för många regeringar. Om unionens ambitionsnivå ska förbli intakt eller höjas efter Brexit, kommer det att krävas större intäkter från de medlemsstater som är kvar. I de länder som har haft allmänna val under de senaste åren har dessutom de traditionella statsbärande partierna försvagats, med bräckliga regeringskonstellationer till följd. Det är svårt att se sådana regeringar med kraft förorda nödvändigheten av mer resurser till EU.

Under första halvan av detta avgörande leds dessutom Europeiska rådet av Rumänien, ett land som så sent som i november fick kritik av EU-kommissionen för att ha gått bakåt i utvecklingen mot mer av korruption och mindre av självständigt domstolsväsen. Utvecklingen är så negativ att kommissionen inte ens ansåg sina egna ursprungliga rekommendationer tillräckliga längre.

Som om inte detta vore tillräckligt komplicerat, går dessutom de viktigaste medlemsländernas ledare in i det nya året kraftigt försvagade. I Tyskland har förbundskansler Angela Merkel fått lämna partiledarskapet för CDU och är uppenbart i slutfasen av sin politiska karriär. I Frankrike har Emmanuel Macrons reformprojekt stött på stort motstånd, senast i form av de så kallade gula västarnas våldsamma demonstrationer. Under tvånget att blidka de gula västarna har Macron dessutom utlovat åtgärder som kan innebära att Frankrike bryter mot stabilitets- och tillväxtpaktens regler.

Men den kanske största frågan är vad som händer med tillväxten. I november justerade Internationella valutafonden ner sin tillväxtprognos för Europa med hänvisning till politisk turbulens och risken för handelskrig. Finns det beredskap för detta?

Under de senaste årens globala högkonjunktur har arbetslösheten sjunkit till den nivå som rådde före finanskrisen. EU:s budgetkommissionär Günther Oettinger säger sig i en intervju med Der Spiegel vara orolig över att många medlemsstater inte har gjort sin hemläxa under de goda åren: de har inte blivit mer konkurrenskraftiga.

Skulle situationen i omvärlden försämras finns inget uppenbart sätt att stimulera ekonomin, säger Oettinger. Europeiska centralbanken har genom att hålla räntan exceptionellt låg ”gjort slut på sitt krut”. ”Denna fara ska inte underskattas”, säger Oettinger. Men nog är risken stor att den kommer i skymundan av alla andra faror som EU går till mötes 2019.