Debatt Gotlands Folkblad Den politiska debatten har reducerats till ett munhuggande om uppfattningar på skilda politikområden, som det numera heter.

När den är som sämst kallas två politiker in att debattera utifrån sin uppfattning, som om det skulle kunna vara grund för medborgarens politiska val någon gång i framtiden. Den andra och oftast lika meningslösa metoden är när en enskild makthavare/politiker ställs inför en aggressiv utfrågare med någon slags given uppgift att ”avslöja” eller misskreditera den intervjuade, som om man dolde de verkliga avsikterna, eventuellt rent av ljög. Den intervjuade reduceras inte sällan till ett underordnat offer. Och bråttom, bråttom ska det vara och ingen hinner egentligen tala till punkt. Allt, ett resultat av den givna och sällan ifrågasatta mediedramaturgin.

Att den politiska debatten i TV, radio och på ledarsidor följs av ett relativt fåtal gör det möjligt att diskutera på ett politiskt fikonspråk för den breda allmänheten. De så kallade opinionsförmedlarna förväntas föra budskapen vidare till de mindre politiskt intresserade.

Ibland har jag tänkt tanken att det vore bra om man kunde försäkra sig om att de som röstar är intresserade av att aktivt vara delaktiga i den representativa demokratin. Politisk legitimitet uppnås ju inte automatiskt genom högt valdeltagande om en betydande del av väljarna röstar bara för att de känner sig tvingade till det, men egentligen fullständigt struntar i vad de politiska partierna vill och kämpar för. Ett allmänt diffust missnöje kan räcka för att rösta på det mest förenklade budskapet. Är vi på väg mot det?

Det känns som om vi i dag drivs av medierna in i en debatt som snarast skapar ökad politisk förvirring än klarhet om politik underbyggd av sakliga argument och långsiktighet. I vägen för allt detta står de politiska partiernas starka bindning till den överideologi som den reklamdriva tillväxten utgör. Det är som om de politiska partierna deltar i den kampanjen. Individen skall tillförsäkras materiell standardhöjning.

En politik som har sin grund i stark övertygelse om de demokratiska värdena, om välfärdspolitiken grundad i fördelningspolitiska överväganden (skatter) och kanske i dag allra viktigast, om ett hållbarhets- och miljötänk borde vara en självklarhet. Varför inte en socialdemokratisk självklarhet, även om man så fick stå ensam? Eller kanske i ett samarbete med Miljöpartiet och Vänsterpartiet, ett vänsterblock. Bryt upp, bryt upp, att bedriva politik utifrån de nödvändiga seriösa värdena och hålla fast vi dem är ”den enda vägen”.