Ledare Gotlands Folkblad Ju mer jag förstår vad den av Sverigedemokraterna stödda budgeten som Moderaterna och Kristdemokraterna lade fram till riksdagen och fick majoritet för innebär, desto mer förbannad blir jag. Frågan är om partierna är korkade eller tog fram sitt budgetförslag av ren illvilja. I onsdags varslade Arbetsförmedlingen, AF, 4 500 anställda om uppsägning, till stora delar en följd av den SD-stödda M/KD budgeten. Den högerkonservativa trojkan prioriterar skattesänkningar för de välbesatta framför en möjlighet att hjälpa arbetslösa till jobb. Dessutom ökar arbetslösheten med 4 500 personer om AF tvingas fullfölja sitt varsel. Fler arbetslösa och fler arbetslösa som inte kan få den hjälp de behöver är nu en uppenbar risk. Men med högerns retorik blir de arbetslösa mer villiga att ta jobb i och med det högre jobbskatteavdraget. Som om de 4 500 på arbetsförmedlingen som nu riskerar att bli uppsagda inte vill jobba.

Jag har under det senaste året förstått att en majoritet av riksdagspartierna vill förändra Arbetsförmedlingen, en känsla som förstärktes under valrörelsen. Det som partierna inte är överens om är hur AF ska fungera framöver. I Januariavtalet, JA, har de fyra partierna som står bakom avtalet tagit med åtgärder för att förändra AF. I dagarna lämnade Arbetsmarknadsutredningen sitt slutbetänkande vilket också ger förslag på vad som behöver förändras. Det pågår med andra ord ett politiskt arbete med att ta fram en plan för den framtida arbetsmarknadspolitiken, inklusive den roll som AF bör ha framöver.

Har man ansvar för en verksamhet måste man också ta ansvar för att den verksamheten ska kunna fungera. Hur smart är det då att dra bort resurser i en omfattning som innebär en neddragning av personalstyrkan med en tredjedel, utan att lägga fram förslag på hur AF ska jobba med den minskade personalstyrkan? Inte alls smart, snarare korkat, eller är det ren och skär illvilja. Vi har tidigare sett hur borgerliga regeringar handskas med arbetsmarknadsfrågorna, men då har de åtminstone förändrat uppdraget samtidigt som de minskat ned på resurserna.

I debatten om AF återkommer ofta påståendet att AF inte förmedlar jobb. Personer som uttrycker ”Jag har aldrig fått ett jobb av AF” är inte sällsynta. Men då har man helt missat vilket uppdrag AF har. De har inte monopol på arbetsförmedling. Kontakter är och har alltid varit det bästa väg för att få ett nytt jobb. Men för de som saknar kontakter eller inte har den utbildning som efterfrågas på arbetsmarknaden har AF genom sitt uppdrag varit en ovärderlig hjälp. Det är de som behöver hjälp som ska ha hjälp, vilket i dagens samhälle verkar vara svårt för många att förstå.

Visst det finns en hel del förbättringspotential, men de förbättringarna lär knappast bli av genom att minska personalstyrkan med en tredjedel. Dessutom vet vi vad som händer i organisationer när det ska göras stora neddragningar. Kompetensen försvinner. De som har bra kompetens och är attraktiva på arbetsmarknaden börjar söka sig till säker mark. Kvar står vi med en myndighet som dräneras på kompetens och som kommer att tvingas genomgå stora förändringar. Inte en optimal situation för att ge de människor som är i behov av Arbetsförmedlingens tjänster. Detta är inte att ta politiskt ansvar. Detta är korkat eller rent av ett utslag av ren illvilja.