LEDARE GOTLÄNNINGEN Det är onekligen fascinerande att läsa alla kommentarer, analyser och slutsatser om Centerpartiets agerande i regeringsbildningsfrågan.

Det lilla 8,6-procentspartiet sitter på 31 avgörande mandat för den som vill samla en majoritet i Sveriges riksdag. Det är också det enda partiet som presenterat en rad alternativ man säger ja till, ändå anklagas man för att säga nej till allt.

När Centerpartiet föreslår konkreta politikområden att komma överens över blockgränser om anklagas man för att ställa orimliga krav på Socialdemokraterna. ”Hur kan man tro att Socialdemokraterna ska driva borgerlig politik?” undrar många, både rödgröna och borgerliga kommentatorer.

Man kan då fråga sig hur de block-överskridande samarbeten skulle se ut, de som Socialdemokraterna så ivrigt talar sig varma för, om det är orimligt att en S-regering ska föra nån annan politik än sin egen.

Det finns ett stort frågetecken kring var Centerpartiet till slut landar. Hittills är det oklart vad partiets övergripande plan går ut på.

Låt oss vara tydliga med det.

Men det är inte Centerpartiet som ”ställt till det” genom att stå för sina egna vallöften, för Alliansens vallöften, och för sin djupa övertygelse att inte släppa in högerpopulisterna till makten.

Det är Moderaterna och Kristdemokraterna som bytt ståndpunkt. Det är Moderaterna och Kristdemokraterna som övergett Alliansens linje. Punkt.

Centerpartiet anklagas också från både höger och vänster för att svika sina väljare. Ett påstående som kan avfärdas genom att studera de opinionsundersökningar som presenteras med jämna mellanrum.

En annan återkommande linje är att utmåla Annie Lööf som en hård och iskall partiledare med endast den egna karriären som drivkraft. En anonym insändare i GT påstod häromdagen att jag avfärdade all kritik mot Annie Lööf med att det berodde på att hon är kvinna.

En passande halmgubbe så här inför jul, men så mycket fog för denna tolkning finns inte i något jag skrivit. Min tes stärktes efter publiceringen av en osannolikt dåligt underbyggd krönika på Expressens kultursidor där en bild av Annie Lööf målades upp som en hård isdrottning bakom sina ord om medmänsklighet och nolltolerans mot rasism. Skribenten, Jens Liljestrand, ”trodde” att det var så.

Det är tydligen helt orimligt att ett parti i svensk politik står upp för sin politik, sin ideologi, sina löften till väljarna och medlemmarnas fortsatta önskan om att hålla gränsen mot Sverigedemokraterna.

Från moderat håll hånas Centerpartiet för att kräva att Löfven ska bedriva borgerlig politik medan man säger nej till en borgerlig statsminister som vill göra just detta.

Då väljer man också att fortsätta blunda för att det sistnämnda kräver aktivt stöd av Sverigedemokraterna. Vilket är själva pudelns kärna. M och KD har svängt i denna fråga, C och L står kvar vid det Alliansen var överens om innan valet.

Om detta får man tycka vad man vill men lite ärlighet hade gjort samtalet mer intressant att följa.

Det är populärt att måla upp det borgerliga parti som står stadigt upp mot rasism och för mänskliga rättigheter som ett ondsint parti. Särskilt av alla de som röstat på helt andra partier. Intressant är ordet.