GOTLÄNNINGEN LIBERAL KOMMENTAR LSS. Å ena sidan är det en livsviktig frihetsreform som betytt oerhört mycket för människor med funktionshinder och deras familjer. Å andra sidan ett politiskt och administrativt sorgebarn med skenande kostnader och ständiga larm om fusk och oegentligheter som tillåts passera utan att åtgärder vidtas.

I december skall den LSS-utredning som regeringen Löfven tillsatt presenteras. Men redan nu är oron stor för hur de förslag som läckt ut kommer att slå mot människor med behov av personlig assistans.

Bland annat föreslås utöver den tid som avdelas för grundläggande behov, en schablon för assistansersättning på 15 timmar i veckan. Dessutom menar utredaren att assistansen för barn under 16 år bör ersättas med så kallat ”personligt stöd”. Enligt många som berörs innebär förslagen om de blir verklighet, att hela tanken med personlig assistans går i kras. Funktionshindrades liv försämras avsevärt och många familjer kommer inte längre att kunna ha sina barn och unga boende hemma. Det vore naturligtvis orimligt.

Samtidigt är det viktigt att något görs för att reda upp och ta kontroll över den nuvarande situationen. Mellan 2000 och 2016 ökade kostnaderna för LSS från drygt 11 till nästan 30 miljarder kronor. Nivån är en helt annan än den som beräknades när reformen sjösattes i mitten av 1990-talet. Om man inte agerar är risken stor att hela systemet brakar ihop. Dessutom finns det tydliga indikationer på att regelverken runt, och kontrollen av, assistansbolag bör stramas upp.

När Svenska Dagbladet förra året kartlade branschen och myndigheternas arbete mot fusk visade det sig att Försäkringskassan betalat ut nästan 4 miljarder till oseriösa assistansbolag. Och det handlade då bara om 15 aktuella fall. Man kunde också visa att individer som drev assistansbolag var dömda för grova skattebrott, bokföringsbrott, dataintrång, mutbrott och hot samt hade mångmiljonskulder till Kronofogden. I en rapport från Finansinspektionen framgår även att pengar från assistansbolag gått till att finansiera terrorresor till Syrien och Irak.

Det är inte heller bara de skenande kostnaderna som är ett problem. Ännu värre är att svårt funktionshindrade inte får den hjälp de har rätt till. I Dagens Nyheter (9/10) kunde man till exempel läsa om en 31-årig man med assistans som enligt uppgift gjort 4 986 taxiresor på sexton månader. Det säger sig självt att det är en omöjlighet. När 31-åringens mamma ställde frågor till det bolag som anställt assistenterna erkände man att det förekommit stora brister, inte minst i omsorgen. Men personalen får arbeta kvar och inget görs inget för att utreda vad som hänt.

Om LSS ska värnas – och det är ett måste – krävs samtidigt att man rensar upp i det träsk som i dag riskerar att dra ned både människor med stora hjälpbehov och seriösa företag som bedriver uppskattad och seriös assistansverksamhet. Förhoppningsvis är det också vad LSS-utredningen leder till, och inte till att individer förlorar rätten till egenmakt och ett värdigt liv.