Ledare Gotlands Allehanda De politiska partierna på Gotland som står som värdar för Almedalsveckan har ändrat uppfattning. De uppmanar nu Region Gotland att inte hyra ut mark till nazistiska Nordiska motståndsrörelsen (NMR). I så fall blir NMR heller inte en deltagare i Almedalsveckan.

Trycket på Region Gotland borde därmed överskrida gränsen för det uthärdliga.

Men inte ens om även Region Gotland byter uppfattning är det sista ordet sagt. Rättsläget är ju oprövat. Just en sådan prövning finns det all anledning att förvänta sig, om NMR nekas tillträde som markhyrare.

Jag har tidigare skrivit att det borde finnas lagrum för att inte släppa in en gangsterrörelse som av Säpo pekats ut som ett hot mot demokratin. Och att Regionen borde pröva att säga nej och testa lagstiftningen.

Men jag vågar verkligen inte förutspå utgången av en sådan prövning.

I detta sammanhang kan det finnas anledning att ändå ge lite perspektiv på Nordiska motståndsrörelsen. Hur stor och farlig är den?

I riksdagsvalet 2014 fick den två röster! Det var lika många som exempelvis Systembolag i Gubbängen-partiet och Filosofiskt initiativ fick. För att ta två exempel ur en stor hög.

Men Nordiska motståndsrörelsen ställde ju inte upp i valet och redovisas i kategorin ”röster på partier som ej beställt valsedlar”.

Nationalsocialismens fana i valrörelsen 2014 bars istället främst av numera nedlagda Svenskarnas parti, som fick 4 189 röster, eller 0,07 procent.

Svenskarnas partis största framgång kom i valet 2010 när partiet med hjälp av 102 röster tog sig in i kommunfullmäktige i Grästorp. Men efter ett par månader uppdagades att partiets invalda kandidat inte bodde i kommunen, varefter platsen stod tom.

Nordiska motståndsrörelsen och nazismen i Sverige är en liten, djupt obehaglig, skärva. När den verkligen försöker trumma ihop sina anhängare kan rörelsen, som i Falun första maj, samla några hundra. Det är en skräckinjagande syn men samtidigt en verklighet som ligger långt från massmötena under nazismens storhetstid.

Farligheten består för närvarande, tack och lov, inte i rörelsens politiska potential. Men dess våldsbejakande agenda och våldsbenägna sympatisörer kan naturligtvis utgöra ett högst reellt hot för omgivningen.

Hanteringen inför årets Almedalsveckan har gett NMR mycket mer uppmärksamhet än rörelsen förtjänar och denna text, där jag påpekar detta, bidrar tyvärr också till det. Jag kan bara hoppas att NMR inte lyckas att få hela Almedalsveckan att handla om deras egen beklagliga existens.