Gotlands Allehanda De senaste åren har hundratalet bankkontor över hela landet stängt igen. Nedläggningarna har slagit mot bland annat många samhällen i Värmland, även om problemet finns över hela landet. I juni lade Swedbank ned sina bankkontor i Forshaga, Munkfors, Filipstad och Grums. Året innan meddelade Nordea att de stängde sina kontor i bland annat Grums, Årjäng och Charlottenberg.

När den lokala banken försvinner innebär det ett hårt slag för en mindre ort. Vanliga ärenden som att sätta in och ta ut pengar blir tidsödande projekt då man tvingas resa långt till en bank som har öppet, småföretagare som bär upp den lokala ekonomin nekas lån när banktjänstemännen inte har någon kännedom om vare sig platsens historia eller den presumtive låntagaren och känslan av att bli övergiven av resten av samhället förstärks.

I DN Debatt (21/7) skriver fem socialdemokratiska och ett vänsterpartistiskt kommunalråd att det krävs nationella insatser för att hindra att fler bankkontor läggs ned på landsorten. Initiativ för att skapa ett nationellt nätverk i syfte att underlätta utvecklingen av lokala banker har redan tagits, förklarar kommunalråden. Bortsett från det slentrianmässiga vevandet mot storbankernas påstådda ointresse för småföretagande och landsbygd har debattörerna rätt i att nedläggningarna av bankkontoren är ett reellt problem.

Kommunalrådens appell om hjälp visar hur verklighetsfrånvänd Socialdemokraternas retorik är på det nationella planet. Med finansminister Magdalena Andersson (S) i spetsen har S gått ut hårt mot bankerna och utmålat dem som nästintill samhällsskygga aktörer. Den bilden har skadat även de lokala bankkontoren.

Det har varit ett tacksamt uppdrag då få har velat gå ut till storkapitalets försvar, samtidigt som den populistiska undertonen i Anderssons budskap är förföriskt: titta så mycket pengar bankdirektörerna har, låt oss ta från dem och i stället ge till vården.

Andersson fick visserligen backa från det ursprungliga förslaget om en bankskatt tidigare i år då det bland annat stod klart att en sådan skulle innebära att bankdöden på landsorten skulle accelerera ännu mer. Regeringens skyndsamma och oprofessionella försök att införa en bankskatt skvallrar om att jakten på att få in mer pengar till statskassan fick trumfa konsekvensanalys och sunt förnuft.

Om regeringen i stället använde sig av de tjänstemän på regeringskansliet som har till uppgift att bereda förslag skulle den bespara pinsamheten i att presentera skatter med orimliga konsekvenser för landet. Men icke.

Det är synd att regeringen på det nationella planet ägnat sig åt att driva en politik som varit till men för banksektorn i allmänhet och landsorten i synnerhet, i stället för att fokusera på hur villkoren för de lokala bankkontoren kan bli bättre. Även om det är betydligt jobbigare jämfört med att peka finger och slänga sig med vulgärretorik.