Ledare Gotlands Folkblad På förmiddagen i går beslutade Annie Lööf (C) att lämna in handduken för det sonderingsuppdrag hon haft för att hitta ett regeringsalternativ som kan accepteras av riksdagen. Ett beslut som är föga uppseendeväckande.

Men det som Annie Lööf gjort under sin sondering är värt beröm, och ett antal kommentarer. Lööf har till skillnad från Stefan Löfven och Ulf Kristersson, sonderat politiska sakfrågor som grund för en ny regering. Det hon har kommit fram till är väl egentligen inga nyheter men bör ändå lyftas fram.

Lööf finner att det finns gemensamma ståndpunkter i många politiska frågor och även om partierna har lite olika sätt lösa utmaningarna finns det möjligheter till stora blocköverskridande överenskommelser. Det gäller bland annat en genomgripande skattereform, mer resurser till polisen, lösningar på vårdens problem inklusive de geografiska skillnaderna, klimatpolitiken, försvarspolitiken och då både militärt och civilt. Men även landsbygdspolitiken och skolan tror Annie Lööf att partierna kan hitta gemensam politik för.

Frågor där de ideologiska skillnaderna är för stora och där Lööf inte ser någon framkomlig väg är rörligheten på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden.

Som jag skrev tidigare är detta inga nyheter, men greppet att bygga en ny regering på ett politiskt samförstånd i viktiga frågor känns kreativt.

Trots det nya greppet är frågan om vem som ska bli statsminister den svåraste. Både M och S står stenhårt fast vid sina kandidater. Men även när det gäller vilka partier som ska ingå i regeringen är låsningarna stora. Annie Lööf har testat tre olika regeringslösningar utan framgång.

En alliansregering med budgetsamverkan eller tolerans av S.

En alliansregering med MP i regeringsmedverkan, budgetsamarbete eller i en klimatpakt.

En C och L regering baserad på allianspolitik och med Lööf själv som statsminister.

Samtliga dörrar till de förslagen är stängda på ett eller annat sätt

Annie Lööfs låsning där Alliansen ska vara den bärande delen av en regering är osund och bygger på villfarelsen att alliansen är största blocket. Bevisligen är den förra regeringens underlag större än de borgerliga partierna tillsammans.

Denna låsning är förödande för processen. Precis som på Gotland vägrar allianspartierna att sätta sig i en majoritet med någon som är större. Lööf verkar också vara märkligt oförstående för vilka följder hennes egna blockeringar av en regering utan alliansbas orsakar och skyller det låsta läget på andra partiledare. Samtliga partier bär ansvaret för den uppkomna situationen. Även SD, med de låsningar de har mot de rödgröna och liberala partierna.

Så frågan om vem som till slut kommer att bilda regering återstår och jag blir mer och mer övertygad över att en joker helt utanför dagens spelkort kan vara den enda lösningen. Om nu inte de liberala partierna tar sitt förnuft till fånga och sätter sig ihop med Löfven i en mittenregering. Det är i dag enda garantin för att hålla SD utanför ett politiskt inflytande, likt de här på Gotland eller ännu större. Och det om något var det jag hörde tydligast från både Björklund och Lööf under valrörelsen. Men nu var det lika tydligt från Eva Nypelius under valrörelsen här på ön och det löftet ser vi nu hur mycket det betydde.