Ledare Gotlands Folkblad En av delarna i Januariavtalet (JA) gäller förändringar av de villkor som styr våra möjligheter att få arbete, att behålla ett arbete och tiden mellan arbeten.

Historiskt sett har arbetarrörelsen verkat för att ge arbetsmarknadspolitiken tre ben att stå på. Anställningsvillkor inklusive anställningsskydd, arbetslöshetsförsäkring och arbetsmarknadsutbildningar. Samtliga ben har varit starka för arbetstagaren.

Anställningsvillkoren har förhandlats mellan i det närmaste jämstarka parter, vilket inte är vanligt internationellt sett där arbetsgivaren ofta har en betydligt starkare ställning. Det jämbördiga förhållandet har lett till att det i dag är mycket bra villkor för de anställda på en arbetsplats med kollektivavtal. Inte bara när det gäller lön och arbetstider, utan även genom viktiga försäkringar och avtalspensionen.

Bland arbetsmarknadslagar reglerar Lagen om anställningsskydd (LAS) den undre gränsen för de villkor som gäller för anställningar oavsett om det finns kollektivavtal eller ej. LAS har historiskt sett varit ett bra och rättvist regelverk som uppskattats av såväl anställda, fackförbund som arbetsgivare.

Men arbetarrörelsen har inte bara sett till att det funnits bra avtal för de som är anställda, man har även sett till att de som av någon anledning är arbetslösa både har möjlighet att klara sig och kunna återkomma till jobb. Arbetslöshetsförsäkringen och då nivån på ersättningen är av vital betydelse. Även här har vi historiskt sett haft ett bra ekonomiskt skydd när vi blivit arbetslösa.

Det tredje benet som jag ser som det viktigaste är omställningsmöjligheten för de som blir arbetslösa, men som saknar den kompetens som efterfrågas. Här har vi också varit framgångsrika. All den omställning som gjorts vid såväl stora som små strukturförändringar har varit enormt viktig.

Men de tre benen har genom åren försvagats. LAS har blivit sämre genom införandet av allmän visstidsanställning och möjligheterna till undantag vid uppsägning för arbetsgivare med upp till tio anställda. Där förändringen av visstid blev så pass dålig att vi fick kritik från EU för att den inte följer deras regelverk. Vi har också sett de kryphål som LAS har när det gäller så kallad hyvling av anställningsgrad, där anställda tvingas välja mellan att gå ner i tjänstgöringsgrad eller säga upp sig själva. Uppsägningar har genom dessa förändringar blivit mer godtyckliga.

Arbetslöshetsförsäkringen höjdes under förra mandatperioden, men den är ännu långt ifrån de 80 procent i ersättning för 80 procent av de ersättningsberättigade som är målet. Taket är ännu för lågt för att de med högre inkomster än 25 024 kronor ska få ut 80 procent av sin lön vid arbetslöshet.

Även vuxenutbildningar, för att ge arbetslösa den utbildning som arbetsmarknaden behöver, har blivit åsidosatt under de senaste 15 åren. Något vi ser följderna av i de matchningsproblem som finns mellan de arbetslösa och arbetsgivarens behov.

Så på frågan om flexicurity är något bra svarar jag, ja. Vi behöver stärka anställningsskyddet mot godtycke, samtidigt som det behövs möjlighet till flexibla lösningar för arbetsgivare. Vi behöver förstärka a-kassan samtidigt som en bättre a-kassa inte får ha inlåsningseffekter. Men det viktigaste av allt, det måste finnas bra utbildnings- och omskolningsmöjligheter för de som blir arbetslösa.