GOTLÄNNINGEN LEDARE I dag firas Tryckfrihetsförordningen i Sveriges riksdag med ett seminarium och släpp av jubileumsbok.

Det är hisnande att tänka sig att den tryckfrihet och offentlighetsprincip vi i dag tar för så självklar instiftades för 250 år sedan.

1766 var vi först i världen med att göra tryckfriheten till en allmän rättighet. Genom denna fick vi också offentlighetsprincipen, den som för att alla medborgare har rätt att ta del av alla handlingar från olika myndigheter. En rättighet som i dag, genom digitaliseringen, dessutom kan nyttjas av långt fler än tidigare.

Då var det mest vi journalister som dagligen kollade i diarer, begärde ut handlingar för att se hur makthavare resonerat inför olika beslut.

I dag är det färre journalister som har tid till dessa viktiga granskningar, det ger inte alltid konkreta resultat i artiklar eller inslag, därför prioriteras det inte lika högt.

Men denna dagliga screening gav något annat, den gav en koll och kontroll på det som var på gång. När väl något hände hade de flesta bakgrunden klar för sig.

Men medborgarna tar som bekant numera till sig nyheter från många fler källor än svenska medier.

Vi minns när reklam-tv gjorde sitt intåg i det svenska folkhemmet och hur det plötsligt kunde visas reklam direkt riktad till barn, något som vi enligt svenska lagar och regler hittills kunnat hålla oss från.

Men genom att kanalerna sände från andra länder kunde inte svenska lagar längre styra.

Samma gäller i dag med det som blivit våra främsta nyhetskanaler utan att de ens producerar egna nyheter.

Facebook och Twitter till exempel. Hittills har dessa jättar valt att låtsas om att de inte har ett publicistiskt ansvar. När de fattar publicistiska beslut är de allt som oftast obegripliga.

Inlägg med pedagogiska syften om sexualupplysning och amning kan blockeras medan kvinnors kroppar som objekt sprids fritt.

När konstnären Stina Wollter tröttnade på alla snoppbilder hon fick skickat till sig via Instagram utan att nån reagerade på hennes anmälningar, började hon lägga ut samma bilder i sitt flöde, vilket resulterade i att hennes konto stängdes.

Exemplen är många.

Författaren och artisten Jonas Gardell publicerade i veckan ett uppmärksammat öppet brev till Facebook-grundaren Mark Zuckerberg där han vädjade till honom att ta ansvar för alla lögner och hat som sprids via Facebook.

Det är bara att hoppas på att Mark Zuckerberg och andra mediemoguler inser att något måste göras. De flesta är överens om att sociala medier hade ett stort inflytande i presidentvalet i USA där lögner och fejkade nyheter spreds som sanningar utan att Facebook ingrep.

Vi har samma dilemma i svensk samhällsdebatt och politik. En formulering ur Jonas Gardells brev säger det mesta: ”Och även om man presenterar bevis för att något är en lögn, kan man få svaret ”så upplever du det, men så upplever inte jag det”.”

Denna inställning har nog alla mött som försöker angripa myter, missförstånd och rena lögner, med fakta.

Även om få frågor är svartvita och omkomplicerade så finns det fortfarande sanningar och lögner.

Åtminstone det borde vi kunna enas om.