Ledare Gotlands Folkblad Den svenska regeringsbildningen är ett gastkramande drama i fyra akter. Just nu befinner vi oss i akt tre. I akt ett föll regeringen Löfven, efter den obligatoriska statsministeromröstningen. I akt två kollapsade det borgerliga regeringsunderlaget framför Ulf Kristerssons ögon. Och nu, som sagt, är vi i akt tre. Tronpretendenten Annie Lööf har undersökt möjligheterna att säkra en styrning av riket, men verkar ha misslyckats. Nu ska folkets främsta företrädare ta ställning till Löfven som fortsatt statsminister. Hur det går? Det får vi veta lagom till att vi satt upp adventsstjärnorna. Tills dess vågar jag mig inte på några gissningar.

Men varför föll borgerligheten samman en onsdag i november? Hur kan det komma sig en att centerpartister och liberaler röstar nej till en moderat statsministerkandidat? För fem eller tio år sedan hade det varit lika otänkbart som att solen inte skulle gå upp i morgon.

Det finns de som förfäktar att den borgerliga sprickan inte är politisk eller ideologisk – snarare en serie av strategiska och taktiska överväganden. Att Annie Lööf har en långsiktig plan att etablera Centerpartiet som det största borgerliga och att Jan Björklund vill klara sitt parti ovan fyraprocentsspärren och sig själv i ordföranderummet. Och Kristersson, han vill fullborda projektet och bli statsminister. Jag tror att det är för enkelt. Politik är, naturligtvis, summan av individers agerande och drömmar. Men också ideologiska och politiska ställningstaganden. Annie Lööfs och Jan Björklunds aversion mot att ingå i ett regeringsunderlag där de får dela bänk med Sverigedemokraterna är ideologisk – inte personlig. Den svenska liberalismen, tolkad ur dessa två partier, har inte särskilt mycket gemensamt med den sverigedemokratiska protektionismen, kraven på EU-utträde och moralisk slutenhet. Det finns fler politiska beröringspunkter mellan dagens moderata parti och Sverigedemokraterna – även om det står väldigt långt ifrån varandra.

Under valrörelsen har många, inklusive jag själv, ifrågasatt om Centern och Liberalerna skulle komma att stå fast vid sitt ord när det blir skarpt läge. Om det verkligen var så att när riksdagen ställdes inför att rösta om en moderat statsminister, att de skulle rösta nej om kalkylen byggde på SD:s passiva stöd. Det visade sig att de stod pall. Och jag är den första att säga att jag är glad att jag hade fel. Jag trodde att den borgerliga enigheten skulle trumfa det mesta. För oss som blev politiskt medvetna under 2010-talet är Alliansprojektet och den samlade borgerligheten närmast förgivettagen. Nu har den fallit isär. Och det är svårt att kunna skissa på vad som kommer härnäst.

Kanske kommer svaret i akt fyra. Om akt tre avslutas med att Stefan Löfven får riksdagens stöd att regera vidare kommer akt fyra att vara en lång och svår regeringsbildning med partier som inte är vana att samarbete med varandra. Och den borgerlighet som står utanför behöver hitta sin oppositionsroll. Röstar riksdagen nej till Löfven blir akt fyra ett extra val – för första gången sedan 1950-talet. Plats på scen!