Gotlands Allehanda Barnet står från födelsen under vårdnad av båda föräldrarna, om dessa är gifta med varandra, och i annat fall av modern ensam. – 6 kap. 3 § Föräldrabalken (1949:381)

Sedan den dag hans nu fyra och ett halvt år gamle son föddes har pappan kämpat för sonens rätt att ha en nära och stark relation med honom och för att sonen ska få möjlighet att också lära känna och knyta band med sin släkt på pappas sida. En självklarhet, kan man tycka. Barnets bästa, helt enkelt.

Under flera år får den lille pojken inte träffa sina farföräldrar, farbröder, fastrar och kusiner för att mamman, som inte varit gift eller sammanboende med pappan, satte sig emot det. Utan anledning. Hon gör allt för att försvåra umgänget mellan sonen och hans far. Utredningar, socialtjänstkontakter, samtal – inget hjälper. Inte ens det faktum att pappan, som manglas genom allehanda utredningar och samtal och möten och utvärderingar, bedöms vara både lämplig och kapabel att ta hand om sitt barn. Mamman motarbetar aktivt och ihärdigt vad som enligt all forskning och erfarenhet är det bästa för barnet: att ha tillgång till båda sina föräldrar. Mannen spenderar en smärre förmögenhet på resor från Stockholm för att korta stunder få umgås med sitt barn på hotell i Göteborg, dit kvinnan flyttat utan samråd med honom.

Mammans motstånd mot att hennes son får en naturlig och kärleksfull relation med sin pappa, tvingar till slut mannen att gå till domstol. Han vill försöka få stadfäst att han juridiskt har vårdnad om sin egen son på samma villkor och med samma rättigheter som förälder som mamman har. Rättegången skjuts upp två gånger. En gång på grund av sjukdom i kvinnans ombuds familj (!) och en gång på grund av att mamman någon dag innan utsatt rättegångsdatum meddelar att hon är förkyld. Rätten kräver märkligt nog inte ens in ett läkarintyg av henne. Den viktiga vårdnadsrättegången, skjuts upp två gånger och blir ett halvår försenad. En lång tid i en fyraårings liv.

Mannen tillerkänns i vårdnadsrättegången gemensam vårdnad. Han har efter lång tid och till stora kostnader juridiskt blivit fullvärdig förälder. Den relation han, trots alla motgångar och allt motarbetande från mammans sida, lyckats bygga och upprätthålla med sonen kan nu stabiliseras och fördjupas. Det självklara, det som gäller för föräldrar som är gifta vid sitt barns födelse, att de automatiskt har gemensam vårdnad, har blivit verklighet

Så här borde det inte se ut i jämställdhetens förlovade land, i Sverige som säger sig vilja efterleva FN:s barnkonvention och sätta barnets rättigheter i främsta rummet. Ändå är det en nära 70 år gammal lagparagraf, stadfäst av statsråd födda i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, bland dem Ernst Wigforss (1881), Gustav Möller (1884), Gunnar Sträng (1906) och Tage Erlander (1901), som än i dag reglerar barns rätt till sina fäder.

Den ålderdomliga lagen är direkt skadlig för de barn vilkas mödrar vägrar samarbeta med barnens pappor. Den måste ändras och ogifta föräldrar jämställas med gifta. För barnens bästa.