Gotlands Allehanda Alla riksdagens partier skriver under på att bostadsbristen är reell och skadlig. Tonläget brukar vara särskilt högt från partierna utanför Rosenbad. Supervalåret var inget undantag, utan om bara de rödgröna fick leda skutan vore bostadsbristen snart ett minne blott, skulle väljarna förstå.

När det blev dags för Stefan Löfven (S) att ”dela ut ministerposter” fick Mehmet Kaplan (MP) bli bostadsminister. MP som, så även på det bostadspolitiska området, försökt att sälja in sig som ett upphöjt alternativ över den politiska vänster-höger-skalan, fick nu möjlighet att visa vad detta kan innebära i praktiken.

Den chansen har bostadsministern hittills försummat, något som riksdagsledamoten Caroline Szyber (KD) förtjänstfullt uttryckte på Svenska Dagbladets Brännpunkt i tisdags. Hon skriver att de tidigare kraftfulla orden om en ”aktiv statlig bostadspolitik” väl snart borde kunna konkretiseras.

Att vänsterregeringen snarast presenterar en gemensam bostadspolitik är nog inte Szybers verkliga agenda, utan snarare att visa på ytterligare ett politikområde där regeringen har svårt att få valretorik och regeringsarbete att gå ihop. Men förhoppningsvis kan hennes uppmaning leda till en aktiv bostadspolitisk debatt, snarare än en aktiv socialistisk bostadspolitik.

Boverket har konstaterat att hyresregleringen allvarligt underblåser bostadsbristen då privata investerare inte anser att det är tillräckligt lönsamt att bygga hyresrätter. Ungefär hälften av Sveriges kommuner har brist på bostäder. Det finns stora regionala variationer, men bostadsbristen skadar hela Sveriges ekonomi. Svårigheten att hitta bostad i städer runtom i landet gör en redan trög arbetsmarknad ännu trögare.

Alliansregeringen genomförde en del viktiga reformer på bostadsområdet, vilka bland annat gjort det billigare att bygga och mer lönsamt att hyra ut i andrahand. Gott så, men det är inte tillräckligt. Bostadsmarknaden präglas likt arbetsmarknaden av en ”insider- och outsiderproblematik”. De röststarka på insidan är mot förändring och politikerna räds väljarflykt.

I den bästa av världar kan politiken addera dimensioner som de ekonomiska teorierna inte fångar upp. Men på hyresområdet är det tydligt att det förra har kidnappats av särintresset. Klart är att marknadshyror skulle leda till högre hyror för enskilda, men politikens främsta uppgift bör vara att tillgodose allmänintresset.

Det finns som bekant ingen garanti att goda idéer segrar. Debatten om marknadshyror har pågått i ett femtiotal år. Tajming är ofta avgörande, en kris kan bana väg. Kanske måste bostadsköerna bli än något längre? Att det en dag ska byggas tillräckligt med många bostäder i Sverige kräver att politikerna låter marknadsprinciper vara vägledande också på bostadsmarknaden.

Men vad vilja Mehmet Kaplan? Många är nog de väljare som snart vill se konkreta förslag på hur vi kan få fart på bostadsbyggandet. Det är kanske att hoppas på väl mycket, men bra vore om han låter allmänintresset vägleda honom i detta arbete.