REPLIK GOTLÄNNINGEN I sin ledare den 11 april ifrågasätter Eva Bofride Erik Franssons analys av genusnormer i fullmäktige. I sin ledare 9 april skrev Fransson att manligt språk, i form av torra formella hälsningsfraser eller ett ryggdunk i pausen, premieras, medan kvinnligt språk i form av exempelvis slängpussar och andra mjuka uttryck ifrågasätts.

Varför tala i termer av ”kvinnligt” och ”manligt”, frågar Bofride?

Vill inte feminismen upplösa kopplingen mellan kön och tänkta egenskaper? Jo, det är helt riktigt.

Men för att det ska bli möjligt måste vi först se att skillnader och ojämlikheter mellan grupper existerar.

Först när vi erkänner något som ett problem kan vi göra något åt det. Vi måste exempelvis först ens se att gruppen kvinnor inte tjänar lika mycket som gruppen män, för att vi ska kunna göra några strukturella förändringar åt det.

Att det finns skillnader mellan mäns och kvinnors språk är väl belagt i språksociologin.

Män som grupp tar mer plats, talar mer i påståenden och söker vinna argumentationer, medan kvinnor som grupp tar mindre plats, talar mer i frågor och söker stötta samtalsdeltagarna.

Men med det inte sagt att detta är någon form av medfödda, biologiska egenskaper.

Det har varken jag eller Erik Fransson påstått. Att mäns och kvinnors generellt olika sätt att kommunicera skulle vara medfödda är en lika rimlig tanke som att det skulle vara medfött att män bär slips och kvinnor klänning.

I båda fallen rör det sig naturligtvis om socialisering, inlärda beteenden.

I ett patriarkalt samhälle värderas alltid det som kodas som manligt över det som kodas som kvinnligt. Följaktligen värderas manligt kodat språk högre än kvinnligt.

När personer som inte är män bjuds in på mansdominerade arenor, som fullmäktige, sker det därför ofta tillsammans med en uppmaning om att ”du måste lära dig att ta för dig” eller ”den som ger sig in i leken får leken tåla”.

Vi släpps in, men förväntas då anpassa oss till den rådande patriarkala kulturen.

Ett samhälle som är jämställt utifrån att alla kön brukar lika mycket språkligt våld mot varandra, och där konkurrens dominerar all kommunikation, är ingen jämställdhet jag vill ha.

Vi behöver problematisera själva grundantagandet om att det manligt kodade språket är det önskvärda, och att det kvinnligt kodade, med eller utan slängkyssar, med Bofrides ord, skulle vara ”oseriöst och kladdigt”.