Tallrikar, tallrikar, tallrikar. Egentligen behövs det ju bara en, möjligen ytterligare någon.
DU&JAG
Det annonserades ut i sociala medier som en loppis: Allt ska bort, kom och fynda. Och så var det verkligen, allt i lägenheten i Visby var till salu. Rubb och stubb.
– Allt som blir kvar kommer att rymmas i en flyttkartong, jag sparar en del fotografier och skrivböcker. Sängkläder också, det är onödigt att köpa nya, säger hon.
Sedan, i tidig april, ger hon sig av från Gotland, platsen som varit hennes bas sedan vårvintern 2020.
Vart? Det är till största delen skrivet i stjärnorna.
När hon återvänder? Oklart, det får vägarna visa.
– Jag ställer sakerna hos en vän, där lämnar jag även min gitarr. Det enda jag tar med mig kommer att rymmas i en mindre ryggsäck, säger hon.
Vi pratar om det i den här intervjun. Om Evas, och säkert mångas, önskan att frigöra sig från prylar som tynger och skymmer sikten, om att faktiskt ta steget.
Det handlar om att ge sig själv den tillåtelsen, som hon uttrycker det.
Men först tar vi avstamp från västkusten där hon växte upp, Varberg. Där stod hon under sina tonår och såg ut över Kattegatt.
För det fanns ju någonting annat där borta, något större, mer bärkraftigt, är flashiga somrar för de som hade pengar och den grå novemberkänslan när den närmast kvävde.
Hon skrattar åt minnet, Eva.
– Jag tänkte att jag ville bli matros för att kunna segla ut över haven. Men jag var alldeles för dålig på matte…och tur var väl det!
Hon har ställt sig frågan många gånger, Eva Sunmo: Varför har jag så många saker?
Men frihetskänslan där vid kusten minns hon, den hon upplevde även sedan hon småningom valde att flytta till Gotland och de jordiga tonerna i landskapet här som hon kommit att tycka så mycket om.
Istället för sjöfart blev det teatergymnasium där hon fick möjlighet att utforska hur det är att faktiskt vara människa.
– Det där hade alltid intresserat mig, säger hon. Gruppdynamik, psykologi…här kunde jag känna mig fri i mitt känsloliv, testa olika roller i förhållande till andra.
Eva berättar om sina stora inre världar, om känslan att alltid ha varit en udda fågel men också känslan av att hitta rätt, för teatern och scenkonsten blev hennes väg från dag ett.
Vart vägen skulle ta henne? Hon visste inte, vet inte.
– Det var då som det är nu, jag har väldigt lågt behov av att veta vad som kommer att hända och hur det ska gå!
Även på toa finns det prylar att göra sig av med. Om inte annat kan det för en stund göras om till garderob.
Efter gymnasiet, vi skissar med några pennstreck här, bar det av till Oslo och så småningom till Stockholm.
Eva studerade dramatik, drev teatergrupper, började sakteliga ägna sig mer åt att skriva, regissera och producera och med tiden kändes Stockholm gjort.
Hon hade bott där åtta, nio år, nu behövde hon vila, komma bort från stressen…och hem till sig själv.
– Familjen har alltid haft ett närmast heligt förhållande till Gotland, vi var här om somrarna när jag var liten, lite märkligt kanske när man bor på västkusten.
Men så fick det bli? Gotland.
– Ja. Jag hade Skottland som alternativ, men intuitionen sade att det kanske inte är så bra att flytta långt bort.
Rätt hade hon där. I februari för fem år sedan bosatte hon sig i Visby. Några veckor senare lamslogs världen av pandemin.
Eva Sunmo
Vi sitter i en lägenhet som håller på att tömmas, en intervju på tredje våningen. Bilderna är tagna tidigare, i samband med loppisen. Den här dagen är det glesare mellan prylarna.
Om några veckor ska hon lämna lägenheten och resa till USA dit hennes syster med familj just flyttat. Det blir första anhalten. Sedan, som skrivits: Ingen aning.
Frågan är given så jag ställer den, den som är kärnan:
Varför gör du dig av med allt?
Hon sitter tyst ett tag, det finns så mycket kropp i svaret, vilken det än blir:
– För att jag inte vet var jag ska ställa allt. Och för att jag känner mig fasthållen av alla saker och själva idén kring saker, att jag är knuten till något som inte gagnar mig.
Hon visar runt med handen, i det som skulle kunna vara ett vardagsrum ligger och hänger kläder i mängd:
– Se där, massor av kläder som i för sig är fina, men som jag inte använder. Det allra mesta har jag inte använt på flera år. Istället för att hitta plats till alla saker vill jag hitta en plats för mig! Allt annat är fel fokus och det är jag less på, säger hon.
Eva Sunmo
Jag frågar om det finns en särskild tidpunkt i livet, en stund då skålen vägde över. Då det var nog.
Hon funderar igen, Eva. Hon gör det ofta, hämtar svaren inom sig.
…säger att allt egentligen kommit ifatt med tiden.
– Jag känner att mitt liv just nu inte har plats för fest. Jag behöver lugnet, jag behöver läka sår som tagit plats och energi.
Och att vara redo när tåget går, vilket det nu är. Eller båten. Om det är en relation, en ny plats, ett nytt jobb, vad som helst. Att lösgöra sig och ta eventuella chanser och möjligheter när de kommer.
…och att slippa den inbyggda skulden, vi kommer dit.
Saker, prylar, grejer, ting...som en själslig barlast.
Eva berättar om flytten till Visby, hur hon i samband med den stängde av sociala medier och lade sin mobiltelefon i en låda. Där låg den, i ett halvår.
Vänner var instruerade, vill ni något så skriv brev eller knacka på. Och faktiskt, jo, hon fick några brev, en befriande långsam kontakt.
– Jag tittade på telefonen varje söndag, det kunde ju varit något viktigt, något med mamma eller så, men annars…totalt avstängd. Det var så fantastiskt skönt, jag kände mig friare än jag någonsin gjort, tror jag.
Sedan dess har hon återvänt till det digitala, men högst restriktivt mot sig själv.
Men du, visst, många saker kan man både ha och mista, men alla har vi ting med någon form av affektionsvärde. Hur tänker och känner du kring det?
– Jag har helt enkelt givit mig själv tillåtelse att släppa greppet. Man måste ge sig tillåtelse och det har jag gjort.
Som liten kände Eva Sunmo friheten vid havet, att hemma i Varberg se ut över Kattegatt och en kort tid drömma om att bli matros.
En sypuff från farmor, en sådan liten pall som går att sitta på, försvann för en ringa summa på loppisen. Den hade Eva flyttat med sig i säkert 20 år.
Ett för all del fint blombord i rotting som gått i familjen har gått samma väg.
Det enda hon sparar är det absolut ovärderliga; foton och skrivböcker, skrivböcker då hon ju är verksam inom teater och skrivande, hon skriver bland annat på en musikal som ska sättas upp i Göteborg 2026 och driver performance- och improvisationsteatergrupper.
Hur det känts att sälja? Bara skönt.
– Ta den där sypuffen…jag tänker att jag burit den med mig av skuld. Som vi gör med många saker. Att det är något slags skyldighet mot tidigare generationer att göra det.
Men, säger hon, vad hade farmor velat, hon som inte är i livet? Jo, att barnbarnet har det bra.
– Och det här gör att jag mår bra. Jag tänker att allt vi har, även det står i en låda som vi aldrig packar upp, suger energi via emotionella trådar. Det är dessa jag kapar nu, en efter en.
Fulla garderober ska bli något mindre fulla garderober.
Det är fint, säger hon, att hennes saker får ett nytt liv. Loppisen är ett närmast ceremoniellt sätt att säga ”hej då” och visa sakerna respekt, ge dem ett högre värde.
Hon blir glad om det kommer andra till gagn.
Vad har människor som kommit hit sagt? Är de förvånade?
– Många har sagt ”wow, så skulle jag också vilja göra”. Många har uppenbarligen tänkt tanken, men det kan så klart vara ett stort steg. Jag är privilegierad, jag kan säga upp den här lägenheten, jag har heller ingen familj eller barn. Men många verkar verkligen ha tänkt tanken.
När kläder och andra prylar sålts ut är förhoppningen av Eva Sunmos själ ska lätta.
Eva fyller på mer kaffe i kopparna, det finns några få koppar kvar, sätter sig, lägger handen över bröstet och säger att…
– …jag märker att många har ett skav inom sig, så tänker jag det. Vi lever ett onaturligt liv jämför med hur människan levde för 100 år sedan.
För att stå ut, säger hon, dövar vi oss med alkohol eller mat eller att köpa något, ”den där vasen som folk som kommer på besök tycker är så vacker, och det är den ju, men sedan då?”.
– Varje sak är som en spegling av ens inre skav.
Du fyller snart år, vad önskar du dig i födelsedagspresent?
– Ja, du…en brunch med vänner. Jag har varit dålig på att dela med mig av mig själv och dragit mig undan lite. Att vara med i den här intervjun är ett steg längs en annan väg. Så jo, det hade varit fint att få dela lite tid med vänner på det sättet.
Men annars, säger hon; mer lekfullhet för alla, från kollektivt skav till kollektiv lek. Kreativitet istället för gnäll och flykt:
– Det var väl ett sånt där ”fred på jorden”-svar, eller hur? Haha. Men så tänker jag. Mer lekfullhet i världen, mer empati.
Ytterligare någon loppis blir det, eventuellt överblivet kommer att skänkas bort. Sedan kan Eva leva som hon lär.
Då är hon friare från skuld, den som bottnande i att hennes morfar som ung i Polen överlevde Förintelsens läger och så småningom kom till Sverige.
– Han hade skyddsrum under sin bostad och fyllde den med mat för ett år, spik i mängd för att kunna bygga ett hus. Det där gick aldrig ur. Han var ständigt beredd på att det skulle bli krig igen.
När hon tänkt på honom och det liv han kom att leva kände hon, säger hon, att en anledning att hon sparat på saker är av just skuld gentemot hans öde.
Det gäller att ge sig själv tillåtelse att bli fri. Säger hon. Igen, flera gånger under intervjun.
– Är jag den jag önskar att vara är det lättare att vara öppen och icke dömande mot andra, säger hon.
När återvänder du till Gotland för att hämta din flyttkartong, tror du?
– Jag vet inte, vi får se vad som händer. Men jag tänker att Gotland är nog den bas jag kommer och vill ha framöver. Men som jag sa, jag har väldigt lågt behov av att veta hur saker och ting ska bli i framtiden.