José Larsson förr och nu. Sina första år tillbringade han på ett barnhem innan han adopterades till Sverige.
Som tvååring adopterades José, som då kom att kallas Martin, från Colombia till Sverige och Visby. Han hade då tidigt lämnats på ett barnhem i Popayán av en mor som inte kunde ta hand om honom.
Ju äldre han blev desto mer pockade frågorna på: Vem är jag? Var kommer jag ifrån? Vilka är mina biologiska föräldrar? Är de ännu vid liv?
Ibland var tankarna tydliga men lika ofta fick det vara som det var, utan bekymmer.
Men trots allt påbörjade han så småningom sökandet efter sina biologiska rötter, med stort stöd av föräldrarna Carin och Teddy.
Genom mycket letande fick han till slut, osannolikt nog, kontakt. Inte minst med sin dittills okända syster Marta – och den 21 mars 2019 kunde de återses för första gången på 30 år och för första gången i medveten ålder.
Den kramen, i en hotellentré i staden Palmira i västra Colombia, kom på sikt att ändra allt.
– Det hade alltid varit något som fattats. Efter det har jag känt mig hel, säger han. Vi har haft kontakt varje dag sedan dess.
José Larsson och hans föräldrar Teddy och Carin. De har varit ett stort stöd i sökandet efter hans förflutna.
Med tiden växte känslan inom honom att han måste dit, till sitt ursprung. Inte på prov, utan för gott. I mitten av september reste han från Visby via Arlanda och Heathrow till Bogota och så småningom till staden Palmira.
En resa på många timmar men också genom ett helt liv och inte minst med dubbla känslor.
Glädje och sorg, att lämna och att återförenas.
– Det mest jobbiga har varit att först berätta för mamma och pappa att jag bestämt mig för att flytta och nu att verkligen har gjort det. Men de har stöttat mig i det här hela vägen.
Så det känns rätt nu?
– Absolut, det är det här jag vill. Men samtidigt har omställningen varit större än jag räknat med. I stort sett allting är annorlunda än i Sverige, berättar han från Palmira.
Syskonen Marta och José som fått kontakt efter så många år.
Han har varit med sin syster Marta och sin biologiska mor Gloria på morgongudstjänst, religionen är viktig för familjen.
Även en salsaklubb har han hunnit besöka med syrran och hennes vänner. Samtidigt som han känt sig hemma har han känt sig obekväm och utanför. Det är ett nytt socialt spel han måste lära sig.
– Det går inte riktigt att förklara. Det är dubbelt, men med tiden kommer jag att anpassa mig. Men det känns verkligen som rätt plats att vara på.
José, som numera även är colombiansk medborgare, bor tillsammans med syster och mor och har som plan att tillsammans med syrran starta någon form av butik, Marta har den erfarenheten sedan tidigare.
Tillbaka i Popayán under Colombia-besöket i fjol, platsen där han som liten lämnades på barnhem. Den här gången tillsammans med sin biologiska syster Marta.
José Larsson har under hela livet, till och från, känt längtan till sitt ursprung i Colombia. Nu har han flyttat dit – på riktigt.
José säger att han förändrats som människa sedan hans förflutna blivit synligt för honom. Han känner sig gladare, mer öppen än tidigare då han hållit många känslor inom sig.
Och han är i högsta grad medveten om att han haft tur som hittat sina rötter, tur att historien slutade väl.
Sommaren har han ägnat år att träffa släkt och vänner, verkligen tagit till vara på sin kanske sista svenska sommar.
Från och med nu känner han sig, säger han, för första gången i livet som en bland andra.
– Här smälter jag in i gatubilden, det har jag aldrig gjort i Sverige.
Såväl armband som tatuering minner om José Larssons ursprung.
Colombia är beläget i nordvästra Sydamerika och gränsar till Panama, Ecuador, Peru, Brasilien och Venezuela. Landet har kust mot såväl Karibiska havet som Stilla havet, 51 miljoner invånare, huvudstad är Bogotá.
Palmira ligger i Calis storstadsområde i västra delen av landet och har 284 000 invånare.