Uppbrottet fick Ronja att sluta äta

En separation blev den utlösande faktorn som fick Ronja att sluta äta. Några månader senare visade vågen 40 kilo. "Det känns som ett annat liv", säger hon i dag.

I dag mår Ronja bättre och hon hoppas att andra kan finna stöd i hennes berättelse. "Var inte rädd för att be om hjälp.", säger hon.

I dag mår Ronja bättre och hon hoppas att andra kan finna stöd i hennes berättelse. "Var inte rädd för att be om hjälp.", säger hon.

Foto: Emelie Stenqvist

Visby2020-03-04 07:09

Ätstörningar

Ronja var 25 år och levde ett liv som de flesta andra. Hon bodde i Oskarshamn, arbetade och umgicks med nära och kära. I framtidsplanerna låg också ett bröllop mellan henne och fästmannen.

Men när paret istället separerade 2013 vändes allt upp och ner. Den livsförändring som separationen förde med sig var så enorm för Ronja att hon tappade lusten att äta. Då hade hon redan gått från 70 kilo till 57 för att "se bra ut" i en bröllopsklänning.

– De första dagarna efter separationen var det bara kaffe och cigaretter som gällde. Jag blev inte hungrig och kroppen vande sig vid att inte få mat, berättar Ronja, som inte vill gå ut med sitt efternamn. 

Sju år har gått sedan dess och numera bor hon på Gotland. Ön som hon besökte nästan varje sommar som barn. Att flytta hit hade länge varit en dröm men det var först när hon hade genomgått en svår inre resa, som det var rätt tidpunkt att ta steget.

För om vi tar oss tillbaka i tiden till då när allt började så blev dagarna utan mat bara fler. Till slut var det svårt för Ronja att få i sig mer än några tuggor av en ostfralla. Trots det fortsatte hon att gå till jobbet.

– All min energi gick till det. Jag kände att jag var tvungen att jobba och det höll mig ändå igång. Men direkt när jag kom hem från jobbet kunde jag inte göra annat än att vila. 

Bristen på näring tog långsamt ut sin rätt. Ronja råkade ofta ut för att det svartnade för ögonen och för att slippa frysa bar hon en tjocktröja under t-shirten. När det var som värst var hennes kropp så pass tunn att hon fick blåmärken av madrassen, vilket gjorde det svårt att sova.

– Då vägde jag mellan 40 och 45 kilo. Jag minns att jag sprang på en gammal vän som inte hade sett mig på tre år och han blev rädd när han såg mig. Till slut satte min familj ner foten. Jag tror att det är jätteviktigt att man har någon som håller en vaken när man inte ser problemet själv. För jag var blind för det. 

Att bygga upp sig själv igen har dock tagit flera år för Ronja. I dag mår hon bättre men hon är fortfarande vaksam för ett återfall.

– Jag försöker att tänka i nya banor. Under ätstörningen var jag väldigt vilsen och jag vill aldrig falla dit igen. Jag hoppas att jag kan hjälpa andra. Jag vill att de som är i det ska veta att de inte är ensamma och att det inte är fel att be om hjälp. Det finns så mycket i livet som man inte vill missa för att man inte mår bra.

Karta: Visby
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!