På det tidiga 90-talet finns en stor samsyn mellan kommunpolitiker, företagare, länsstyrelsen och invånarna på Gotland: Visby måste bli ett världsarv. Det kommer att gynna hela öns utveckling.
Processen tar många år. Ett par vårdagar i april 1994 kommer den brittiske arkeologen Dr Henry Cleere till Visby. Han är professionell rådgivare åt kommittén för Unescos världsarvslista och både länsantikvarien Marita Jonsson och stadsarkitekten Ulf Johansson följer honom på hans inspektion av staden.
Dr Cleere är nöjd med vad han får se, men också med vad han får höra. För det är inte bara staden och dess byggnader som avgör om Visby ska kvala in på listan. Lika viktig är politikers och myndigheters inställning till att skydda och bevara.
I december 1995 går projektet i mål. Unesco för upp Hansestaden Visby på sin världsarvslista.
Gotland firar. Kommunalrådet och landshövdingen skålar i champagne och krögarföreningen bjuder på gratis julbord på Stora torget.
Med en plats på världsarvslistan blir bevarandet av innerstadens kulturvärden en global angelägenhet. Men världsarvet i sig ger inget skydd. Arven ska skyddas av nationell lagstiftning och det blir kommunen – numera Region Gotland – som får ansvar för att skapa en plan som bevarar världsarvets värden.
Ambitionerna är höga. I en lång rad dokument beskriver man hur viktigt det är att innerstaden hålls levande och utvecklas, utan att de värden som finns i staden urholkas. I handlingsprogrammet för världsarvet, som antas av kommunfullmäktige 2003 skriver man bland annat: “Hansestaden Visbys status som världsarv ska beaktas i allt utvecklings-, förändrings- och planeringsarbete.”
En viktig del i skyddet av innerstaden blir att skapa en detaljplan med en byggnadsordning som är en beskrivning av hur planen ska uttolkas. Den antas av politikerna 2010 och genomsyras av vikten av bevarande. I ett inledande stycke i byggnadsordningen riktar man sig särskilt till fastighetsägarna i stan:
“Generellt gäller att vi gemensamt ska visa respekt för alla byggnader i Visby innerstad. Därför måste vi alla arbeta varsamt, såväl i planering som i hantverk. Bevarandeambitionen bör vara att behålla byggnadens autenticitet i så stor utsträckning som möjligt. Man kan likna huset vid en antik möbel eller veteranbil. Inte skulle man byta ut en dörr till avvikande modell på bilen eller sätta plasthandtag på rokokobyrån? Ha därför inte för bråttom.”
Ett kvarts sekel efter världsarvsutnämningen har förändringens vindar blåst över innerstaden.
Trots att världsarvet skyddas genom flera olika lagar så har politikerna ändå kunnat säga ja till rivningar av fyra hus i kvarteret innanför Söderport. Ett område som, enligt bebyggelseinventeringen, har “omistlig karaktär för staden och innehar ett mycket stort kulturhistoriskt och miljöskapande värde.”
Vad är det som har hänt?
Vi kan se att fastighetspriserna i innerstaden har skenat iväg. Vi kan också se att allt fler fastigheter ägs av fastighetsbolag.
Regionantikvarie Maria James ser ett lika stort hot i det faktum att fastigheterna betingar ett stort värde som att det finns hus som står och förfaller.
– Tidigare har det rullat på. Det var mindre projekt och inte så stora pengar i omlopp. Nu har det blivit en annan ton. De ekonomiska värdena står i första rummet. Och ägandet koncentreras till några få som inte verkar vara så intresserade av byggnadsvård utan av att få ut maximal vinst, säger hon.
Det här kan illustreras av Peter Nilssons köp av Atterdag 6.
Han har betalat 16 miljoner kronor för fastigheten och motiverar sin önskan att riva med att flera byggnader är i dåligt skick. ”Det kommer krävas omfattande insatser såväl praktiska som ekonomiska att få dem i stånd”.
Den samsyn kring kulturarvets värden, som framstod som självklar i dokumenten från 90-talet, har också börjat krackelera.
Tjänstemännen på samhällsbyggnadsförvaltningen står i den ena ringhörnan, tillsammans med länsstyrelsen.
I den andra ringhörnan hittar vi fastighetsägare som Peter Nilsson och byggnämndspolitikerna som nästan enhälligt har gett klartecken till de omfattande rivningarna vid Södertorg (en ledamot från MP reserverade sig dock mot det senare beslutet.)
Varken fastighetsägaren eller politiker fäster någon större vikt vid den byggnadsinventering som gjordes på 90-talet. Inventeringen har varit ett viktigt dokument som i decennier har gett vägledning i beslut om innerstaden. Här beskrivs kvarteret Atterdag som “en av de sista kvarvarande köpmansgårdarna” och en “miljö av omistlig karaktär”.
Men fastighetsägaren skriver i en inlaga till regeringen att "värdet är begränsat och i vissa fall obefintligt". Och byggnämndens ordförande Eva Ahlin (C) anser att bedömningarna i inventeringen är "tyckande, inte fakta" och säger i en GA-intervju att nämnden inte tycker att de har ett tillräckligt stort kulturvärde.
– Vi tyckte inte att det var tillräckligt mycket värt i förhållande till fastighetsägarens rätt att få utveckla fastigheten, säger Eva Ahlin och fortsätter:
– Vem ska utveckla i innerstaden om inte fastighetsägarna får göra det? Var ska pengarna annars komma ifrån?
Klyftan mellan politiker och tjänstemän skapar problem. Inte minst för fastighetsägaren som får motstridiga bud om vad som är möjligt.
– Det är inte konstigt att en fastighetsägare har en vision. Det tråkiga är att vi som myndighet inte lämnar klara besked till fastighetsägaren när det finns ett glapp mellan förvaltning och politik om vad som är möjligt. Vi har ett behov att få en mer enhetlig syn på innerstadens möjligheter, säger stadsarkitekt Christian Hegardt.
En utbildning av miljö- och byggnämndens ledamöter har inletts.
Och kanske börjar även detaljplanen, som bara har tio år på nacken, att bli förlegad.
– När detaljplanen antogs 2010 såg man inte att det skulle bli aktuellt med särskilt mycket nybyggnation, men de höjda fastighetspriserna har ökat attraktiviteten och utvecklingsviljan har varit väldigt stark, konstaterar Christian Hegardt och fortsätter:
– Vi skulle behöva bli tydligare med riktlinjer för ny bebyggelse i innerstan.
Länsstyrelsen har uppgiften att ha tillsyn över att riksintresset i stan skyddas. Det gör den genom att vara med i upprättandet av detaljplanen.
– Det här är den skarpaste detaljplan vi har sett. Den kräver bygglov för allt: Värmefläktar och ommålning av fönster. Men byggnadsnämnden gjorde en annan bedömning, konstaterar länsstyrelsens jurist Britt Silfvergren.
När kommunpolitikerna tillämpar en plan på ett helt annat sätt än vad länsstyrelsen har förutsatt kan de inte göra något åt saken. I det skedet fungerar länsstyrelsen bara som överklagandeinstans åt andras överklaganden. Och fallet med bulhuset visade ju att inte ens grannarna kunde överklaga, utan det blev politikerna i byggnadsnämnden som fick sista ordet – vilket kom att förvåna alla.
Om man hårdrar det finns det betydligt äldre miljöer som är i farozonen när kommunpolitikernas ord inte kan överklagas.
I Visby innerstad finns det medeltida hus som inte har blivit byggnadsminnen. En mycket kreativ fastighetsägare, tillsammans med en öppensinnad byggnämnd skulle kunna ge klartecken till rivning av sådana hus utan att någon skulle kunna sätta sig emot det.
Byggnader som inte har något uttalat rivningsförbud eller har förklarats som byggnadsminnen har inte ett starkare skydd än vad de får av kommunpolitikerna.
Men efter bulhusbeslutet har länsstyrelsen dragit i nödbromsen. Eftersom de befarar att politikernas ändrade praxis utgör ett hot mot riksintresset, har de gjort innerstaden till ett tillsynsområde där de tar sig rätten att pröva alla rivningsbeslut.
Det är en ovanlig åtgärd som inskränker det kommunala självbestämmandet.
– Beslut om ett sådant förordnande fattas inte lättvindigt, men vi kunde se tendenser att man ger rivningslov fast det står i byggnadsordningen till detaljplanen att rivningar ska undvikas, säger Anders Malm, chef för enheten för samhälle och kulturmiljö på länsstyrelsen.
Byggnämndens ordförande gillar inte länsstyrelsens drag:
– Den här detaljplanen är demokratiskt antagen och var hos länsstyrelsen för översyn innan. Genom det här förordnandet har de delvis upphävt den, säger Eva Ahlin.
– Jag förstår att det skaver på nämnden, det blir som en tung överrock, men nu kan vi klaga även om det inte finns någon annan klagande, säger länsstyrelsens jurist Britt Silfvergren.
Hur länge ska den “överrocken” hänga kvar?
– Vi bestämmer när det inte finns orsak att ha den kvar, säger Britt Silfvergren.
Samtidigt som den lokala dragkampen pågår om vem som ska få bestämma över Visby pågår en annan process.
Besluten om rivningarna vid Södertorg har rapporterats till världsarvcentret i Paris. Än så länge har världsarvskommittén inte uttalat sig, utan bara begärt och fått mer information.
Om ett land inte skyddar sitt världsarv kan arvet listas som “världsarv i fara”. Nästa steg kan bli att det skrivs av från listan.
Är det viktigt att Visby är ett världsarv?
– Jag tycker att det ska vara ett världsarv, för Visby är ett världsarv. Sen måste det vara en levande diskussion om vad det innebär, säger Eva Ahlin.