Två väktare ser till att endast fordon med dispens tar sig in på Almedalsområdet.
– Jag vill få gotlänningarna att förstå att det här är gratis kompetensutveckling.
Så sa Mia Stuhre, verksamhetsledare för Almedalsveckan, när jag intervjuade henne till en guide inför årets Almedalsvecka.
Det är uppenbart att Stuhre vill locka fler gotlänningar till Almedalen. Den ambitionen stämmer ganska bra överens med en fördom jag som skriver den här texten har, och som jag vågar påstå att många andra också har. Nämligen att det bara är människor från fastlandet som besöker Almedalsveckan.
Det sägs att gotlänningarna flyr Visby när politikerna kommer, hyr ut sina bostäder i stan och drar ut på landet. Jag har länge undrat över hur sant det egentligen är. Därför bestämmer jag mig för att testa min fördom genom en högst ovetenskaplig undersökning.
Jag tar med mig kamera, block och penna ned till Almedalen för att få svar på frågan: Kan man gå genom Almedalsveckan utan att träffa en enda gotlänning?
Jag går förbi de provisoriska bommarna i hamnen och vidare ned mot Kallis. Där ser jag någonting i ögonvrån och stannar till.
Vid strandpromenaden har åtta personer stoppat huvudet i sanden. Bokstavligen. Det tar några sekunder innan jag inser att det inte är riktiga människor utan dockor, tänkta att representera politiker.
Ett gäng dockor som ska symbolisera politiker, stoppar sina huvuden i sanden.
Ett gäng dockor som ska symbolisera politiker, stoppar sina huvuden i sanden.
– Väldigt effektivt budskap, säger en kvinna som stannat till bredvid mig.
Jag ser min chans.
Är du gotlänning?
Kvinnan nickar, säger att hon heter Mait Juhlin och jag inser snart att det är vd:n för Slite utveckling. Samtidigt inser jag också någonting annat: min fördom om att man kan gå genom Almedalsveckan utan att träffa en enda gotlänning sprack direkt. Och jag har inte ens hunnit in i parken än.
Jag fortsätter i riktning mot Almedalen. Bestämmer mig för att göra uppdraget till en tävling istället, där jag helt enkelt frågar alla jag pratar med om de är från Gotland eller inte, och samlar allt till en poängställning. Fastlänningar vs gotlänningar.
Mait Juhlin slog hål på mina fördomar direkt.
Precis i början av Almedalen, i riktning mot vattnet, sitter Tim Luthman och Holger Berndtsson i varsin solstol och glassar.
Här sitter ni och har det skönt.
Tim riktar huvudet mot mig utan att ta av sig solglasögonen. Holger sitter kvar, oberörd. Jag är osäker på om han sover eller om han bara ignorerar mig.
Var fick ni solstolarna ifrån?
– De stod här, säger Tim.
Sekunden efter kommer en man fram. Mannen ber Tim och Holger sätta tillbaka solstolarna när de är klara. Jag väntar en liten stund innan jag frågar:
Är ni från Gotland?
De skakar på huvudet.
– Göteborg.
2–1 till fastlandet.
Tim Luthman och Holger Berndtsson hittade varsin solstol och tvekade inte.
Jag går vidare. In på Cramérgatan, mellan Almedalsbiblioteket och parkeringsplatserna. Där kommer en man fram till mig. Mannen representerar en organisation som förespråkar rätten att få utöva Falun Dafa, en kinesisk Qigong-metod som förbjöds av den kinesiska staten 1999. Mannen berättar att Falun Dafa-utövare förföljs i Kina, och jag lyssnar noggrant på vad han har att säga. När vi pratat färdigt börjar jag gå mot Almedalsscenen, men stannar till mitt i ett steg. Jag har ju ett uppdrag.
Jag går tillbaka till mannen och får lite dåligt samvete över att ställa en så banal fråga efter det allvarliga samtal som vi precis hade.
Är du gotlänning?
– Nej, jag bor i Linköping, svarar mannen.
3–1.
Jag strosar tillbaka in mot parken. Går fram till två kvinnor som står och lapar sol, uppenbart i väntan på någonting. Jag ber om att få ställa en fråga.
– Det beror på, säger Saila Quicklund, som den ena kvinnan heter, och tittar avvaktande på mig.
Är ni gotlänningar?
Kvinnorna sneglar på varandra, slappnar av lite. De hade förväntat sig en tuffare fråga.
– Jag är från Jämtland, säger Saila.
– Och jag är från Stockholm, säger Merit Frost Lindberg, som den andra kvinnan heter.
Riksdagsledamöterna Saila Quicklund och Merit Frost Lindberg under Moderaternas halvdag i Almedalen.
Torsdagskvällen innebar Moderaternas halvdag under Almedalsveckan 2025.
Det framkommer att båda är moderata riksdagsledamoter, aktiva i partiets arbetsmarknadsutskott. De väntar på att finansminister Elisabeth Svantesson ska kliva upp på Almedalsscenen och hålla tal i Ulf Kristerssons frånvaro.
Samtidigt som jag antecknar och stryker under "5–1" i mitt anteckningsblock förklarar Saila och Merit var de står i olika arbetsmarknadsfrågor. Återigen lyssnar jag artigt innan jag går iväg till ett sällskap längre bort.
Där står Per-Erik Nyström, en av de många från räddningstjänsten som jobbar under Almedalsveckan, tillsammans Susanne Scherman, Annelie Hanebring och Niclas Hanebring. Alla är gotlänningar förutom Per-Eriks särbo Susanne som bor i Karlstad tillsammans med deras hund Millie.
Per-Erik Nyström, Susanne Scherman, Annelie Hanebring och Niklas Hanebring - tre av fyra är gotlänningsar.
– Om du vill höra en kärlekshistoria ska du fråga oss, säger Susanne.
Gärna det.
Susanne berättar en kärleksberättelse som involverar en husförsäljning och en fika med tidigare grannar som till slut ledde till att hon och Per-Erik blev ett par. Och jag känner mig som en dålig människa när jag bara lyssnar med ett halvt öra. Jag är nämligen upptagen med att skriva "6–4" i mitt block.
Uppe vid Donners plats delar några restauranger på de bästa platserna för att håva in de Almedalsbesökare som kommer från parken. Jag går in på en av restaurangerna, nyfiken på att höra om hur viktig Almedalsveckan är för deras verksamhet.
En kvinna ur personalen möter mig, men tappar gnistan lite när hon inser att jag inte är där för att äta. Kvinnan säger att hon bara ska gå iväg med lite vin till några gäster innan hon kan prata med mig. Jag står kvar på kullerstenen utanför restaurangen i två minuter innan hon kommer tillbaka.
– Det passar egentligen inte så bra just nu, säger kvinnan vars namn jag inte hunnit uppfatta.
Det tar bara en minut.
– Okej, jag ska kolla..., säger kvinnan och försvinner in på restaurangen medan jag står kvar och väntar.
Restaurangerna vid Donners plats har positioner för att fånga upp besökarna från Almedalen.
När kvinnan inte kommit tillbaka efter fem minuter går jag därifrån. Jag förstår att jag fick svar på min fundering ändå – uppenbarligen är Almedalsveckan och dess besökare viktiga för restaurangen. Åtminstone viktigare än att prata med en lokaltidningsreporter.
Jag börjar fundera på att gå tillbaka till redaktionen, men känner mig inte riktigt färdig med mitt uppdrag.
Vid en annan restaurang ser jag ett glatt gäng mitt i uteserveringens sista solsken. Jag bestämmer mig för att det får bli de sista människorna som jag pratar med i kväll. Är gänget gotlänningar vinner Gotland den här intetsägande tävlingen som jag har roat mig med under de senaste timmarna. Är de inte gotlänningar vinner fastlandet.
Ursäkta, det är så härligt ljus här. Kan jag få ta en bild på er?
– Du menar väl att vi ser härliga ut, säger en man i orange glasögon och gänget flabbar åt mig.
– Vi har precis startat ett nytt parti, fortsätter samma man utan att jag riktigt har frågat. Gängets skratt får mig att misstro honom.
Ett gäng som vi kan kalla "fastlänningarna" hade en ultimat solplats.
Jag tar min bild och laddar för min fråga. Den sista för kvällen.
Är ni från Gotland?
– Nej, svarar allihop.
Jag berättar om mitt uppdrag, förklarar att gänget precis bidrog till att gotlänningarna förlorade min hittepå-tävling.
Mannen i orange glasögon ler nöjt och sträcker fram sin knoge mot mig, men jag är osäker på vad det betyder så jag vägrar möta den. Konstaterar bara att mina fördomar inte är helt motbevisade ändå, och går tillbaka till redaktionen.
Fastlandet: 12. Gotland: 4.