Bland korsen och gravstenarna på Norra kyrkgården sticker det upp pinnar med ulltussar här och var. Någon estetisk funktion fyller de inte. Tanken är att tussarna ska hålla rådjuren borta från de blommor och växter som planterats eller satts vid gravarna.
– Ja, det finns några knep man kan ta till, men man kan aldrig gardera sig till 100 procent. Är de hungriga så kan de äta det mesta som kommer i deras väg, säger Hélène Sandsjö, förman vid Norra kyrkogården.
Hon står vid en grav som angripits under natten, trots ullpinnar. Av växterna som en anhörig lämnat återstår endast stjälkarna.
– De äter ju inte alltid upp allt. En del river de upp och sprider ut över området. Vi får ofta gå en runda och försöka stoppa tillbaka så mycket vi kan, men tyvärr vet man ju inte var alla blommor hör hemma, säger Hélène Sandsjö.
I takt med att den gotländska rådjursstammen växt har bekymren på Norra kyrkgården tilltagit. Som värst var det 2018, då kyrkan beviljades skyddsjakt.
– Rådjuren var helt galna det året. Det var när det var så torrt, så de kom hit för att dricka ur vår fontän. Och passade på att äta av sommarblommorna. Rubbet. Efter veckor med skäll dagligen från anhöriga gick det över en gräns. Det var då vi ansökte om skyddsjakt, säger Hélène Sandsjö.
De där samtalen kommer inte lika ofta nu för tiden, men problemen är långt ifrån undanröjda.
– Skjuter vi av fyra rådjur så kommer fyra nya och tar deras plats. Efter lite dialog med jägarna gör vi bedömningen att det inte är lönt att ansöka om skyddsjakt igen. Rådjuren har ställt till med mer i år än förra året, men det är inte som under 2018. Nivån nu är hanterlig. Sedan förstår jag givetvis att gravrättsinnehavare helst skulle se att det här inte förekom alls, säger Hélène Sandsjö.
Ja, när de ringer till dig om detta, vad säger de då?
– De är ledsna och förbannade. Och det är klart: Har man lagt tid och pengar på att göra det fint för att man vill minnas någon som inte finns kvar i livet, så är graven i ett bedrövligt skick nästa gång man besöker den ... Många inser först inte att det är djur som ligger bakom skadegörelsen.
Men något måste man väl ändå kunna göra, tänker förmodligen somliga. Stängsel brukar komma på tal när viltolyckor diskuteras. Hélène Sandsjö är dock skeptisk till en sådan lösning på kyrkogården.
– Att sätta nät eller stängsel runt gravarna är varken görbart eller snyggt. Det skulle behöva vara två meter högt, annars hoppar rådjuren bara över. Att sätta upp höga grindar vid ingångarna blir nog heller inte så bra. Om en besökare glömmer att stänga den finns risken att rådjuren kan ta sig in, men inte ut. Och det skulle leda till förstörelse i ännu större skala.
Hélène Sandsjö förespråkar snarare lågintensiv krigföring. Genom att tänka igenom vad som planteras i de egna rabatterna och informera gravrättsinnehavare och anhöriga om knepen blir smörgåsbordet mindre aptitligt.
– De tycker inte om påskliljor och andra lökväxter som luktar skarpt, så vi försöker plantera blandat och mixa växter som de tycker om med sådana som de inte tycker om. Det finns även medel som kan tas till. Man kan till exempel blanda vitlök i vattnet så att växterna tar smak. Men vår erfarenhet är att medlet Trico Garden fungerar bäst. Vi har provat det mesta, och vi delar gärna med oss av våra kunskaper om gravrättsinnehavare behöver lite vägledning.