På Region Gotlands alkohol- och drogrådgivning får gotlänningar med narkotika-, läkemedels- och spelberoende hjälp. Men den absolut största gruppen är personer som har problem med alkohol.
Det första besöket på mottagningen är oftast det svåraste steget att ta.
– Anledningen till att man kontaktar oss är ofta någon form av kris. Alkoholkonsumtionen kan ha gått ut över jobbet, finnas hot om separation, barnen har farit illa eller man har kört rattfull, säger Åsa Fagerlund, behandlare och samordnare på alkohol- och drogrådgivningen.
Som behandlare är hennes främsta uppgift att lyssna på den hon möter. Samtalet handlar ofta om hur personen upplever sin relation till alkohol och vad som talar för en förändring och vad som talar emot.
– Jag går inte på alls i samtalet, utan undersöker vad personen själv anser är problemet och lyssnar, säger hon.
Somliga är redan fast beslutna om att inte dricka en droppe till när de söker hjälp, medan andra är mer ambivalenta.
Åsa Fagerlund har arbetat inom socialtjänsten i 20 år varav 10 år med beroendebehandling. Under de här åren har hon till sin glädje sett att det blivit mer accepterat att prata om alkoholproblem. Ämnet har uppmärksammats i media, kända personer har offentligt berättat om sitt beroende och flera bra podcasts och böcker behandlar ämnet.
– Jag tycker att det har blivit skillnad. Det är naturligtvis ännu skamligt, men igenkänning är det bästa sättet att minska den skammen, säger hon.
De flesta som får behandling brukar börja med enskilda samtal och efter ett tag kan det vara läge att börja i någon grupp, där de får möta andra med liknande erfarenheter. Åsa Fagerlund beskriver att nykterheten till en början kan vara en kamp som stundtals kan vara mycket tuff. Då är det ett stöd att träffa andra.
– Att tillfriskna från ett beroende är en långvarig process. Det finns många lägen där det kan vara svårt att hålla fast vid sin förändring, säger hon.
Ett återfall komma när man utsätts för stor stress eller mår dåligt av ångest eller en depression. Åsa Fagerlund förklarar att ett återfall i sig inte behöver vara en katastrof. Förhoppningsvis kan man analysera och lära sig något av det.
– Det kan också vara så att de negativa konsekvenserna bleknar och man tänker ”var det så farligt egentligen?”. Då kommer känslan av att man har kontroll och att det går himla bra. Man tänker att om man bara tog två öl så gick det ju bra, säger hon.
En basbehandling hos alkoholrådgivningen pågår under ett helt år just för att man ska få hjälp under en längre tid.
För att kunna hålla fast vid sin förändring rekommenderar därför Åsa Fagerlund att man alltid tar kontakt med någon av de stödgrupper som finns, exempelvis AA, Anonyma alkoholister, eller Länkarna där man kan hitta en gemenskap.
– Om man får påminnelse om sin sjukdom då vet vi att chanserna ökar att man klarar av nykterheten, säger hon.
Det finns en stor osäkerhet kring beräkningar av alkoholmissbruket i Sverige, men enligt CAN hade 446 000 svenskar ett beroende eller missbruk år 2014. Åsa Fagerlund vittnar om att gruppen är stor och osynlig. I 60 procent av fallen är det bara familjen som känner till personens problem.
– De flesta med alkoholberoende har arbete, familj och bostad och har samtidigt ett väldigt allvarligt beroende. Det kan vara svårt att förstå eftersom det ofta är dolt i familjen, säger hon och fortsätter:
– Det slår i alla samhällsskikt. På så sätt kan man säga att det är en demokratisk sjukdom.
En stor del av verksamheten handlar också om att stötta anhöriga, som är en utsatt grupp.
– Man söker ofta hit för att man är orolig för någon i sin närhet, inte för att man själv behöver hjälp, men det gör man, konstaterar Åsa Fagerlund.
Hon möter ofta människor som riskerar ohälsa och att drabbas av utmattningsdepression.
– Att leva med beroende i sin familj innebär ett konstant krisläge och stor stress. Man är alltid redo att hjälpa till med allt möjligt, man prioriterar bort sina egna behov och då blir man sjuk till slut, säger hon.
I en anhöriggrupp får deltagarna lära sig att ta hand om sig själva och hitta nya sätt att kommunicera i familjen. Oftast har man redan provat allt och känner sig sviken och bortvald.
– Man gråter, vädjar, blir bitter och skäller. Samtidigt känner man att ”det här är inte jag”. Hos oss kan man få hjälp att veta hur man ska förhålla sig, säger Åsa Fagerlund.
Enligt henne har det också visat sig att om anhöriga tar hjälp så är det lättare för den beroende att ta emot hjälp. Lika viktigt är det att barn, med en alkoholberoende förälder, får hjälp. Därför erbjuds alltid barnsamtal.
– Man säger att beroende är en familjesjukdom. Här strävar vi alltid efter ett familjeperspektiv, säger hon.