Alla som bor i Sverige och gĂ„r hĂ€dan har rĂ€tt till en gravplats â men man kan inte rĂ€kna med att stenen stĂ„r dĂ€r i all evighet. Efter 25 Ă„r stĂ„r gravrĂ€ttsinnehavaren, som i regel Ă€r en eller flera anhöriga till den avlidna, inför ett val: Att förnya gravrĂ€tten eller att âĂ„terlĂ€mnaâ den till Svenska kyrkan.
Det Àr dÀr Klara Holmqvist, kyrkogÄrdsingenjör vid Visby domkyrkoförsamling, kommer in i bilden.
â Om nĂ„gon inte vill eller kan vara gravrĂ€ttsinnehavare lĂ€ngre, efter 25 Ă„r eller tidigare, gĂ„r vi ut och tittar pĂ„ stenen och hur den stĂ„r i kvarteret, tar lite mĂ„tt och bilder, sĂ€ger hon.
Ăven Klara Holmqvist stĂ€lls inför ett val i dessa lĂ€gen, nĂ€mligen: Ska gravanordningen avlĂ€gsnas eller finns det anledning för kyrkan att överta skötseln och lĂ„ta den stĂ„ kvar?
â Om det inte Ă€r nĂ„got speciellt med gravstenen tar vi bort den. Men om det Ă€r sĂ„ att gravstenen sticker ut pĂ„ nĂ„got sĂ€tt eller om det finns kulturhistoriska skĂ€l att bevara den, dĂ„ vĂ€ljer vi i vissa fall att ha kvar den pĂ„ kyrkogĂ„rden.
SÄ har det gÄtt till under lÄng tid, men under det senaste Äret har rutinerna förÀndrats, i alla fall för Àldre kyrkogÄrdar som anlagts före 1940. Tidigare sköttes allt detta inom Svenska kyrkan, nu mÄste kyrkogÄrdsförvaltningen ansöka om tillstÄnd frÄn lÀnsstyrelsen nÀr man vill ta bort en gravanordning.
â HĂ€r har vi inte haft nĂ„gra problem med det, men pĂ„ vissa orter ute i landet har kyrkogĂ„rdarna nĂ€stan blivit tomma pĂ„ gravstenar. I de fallen Ă€r det nĂ„got som skett över tid utan att nĂ„gon riktigt insett det. Man tar nĂ„gra stenar ena Ă„ret, nĂ„gra till nĂ€sta â till slut Ă€r det mesta borta och kyrkogĂ„rdens kulturhistoriska vĂ€rde har sĂ€nkts rejĂ€lt, sĂ€ger Klara Holmqvist.
För att stÀvja denna utveckling har alltsÄ landets lÀnsstyrelser numera sista ordet nÀr det ska göras Àndringar i kulturmiljön kring Àldre kyrkor och kyrkogÄrdar. De första ansökningarna, som rör ett 40-tal ÄterlÀmnade gravrÀtter i Visby, skickades in i tvÄ omgÄngar under 2023. NÄgot svar frÄn lÀnsstyrelsen har man dock i skrivande stund inte fÄtt.
â Tanken med detta Ă€r god, men eftersom detta Ă€r första gĂ„ngen för oss finns det en del oklarheter. Jag menar, vad hĂ€nder om lĂ€nsstyrelsen sĂ€ger nej? För att ha en âlevandeâ kyrkogĂ„rd behövs det lite luckor och pĂ„ sikt blir det ju fullt om man inte tar bort gravstenar, sĂ€ger Klara Holmqvist.
Det finns Àven en ekonomisk aspekt hÀr, framhÄller hon.
â Begravningsavgiften ska egentligen inte tĂ€cka skötseln av enskilda gravstenar, men nĂ€r det handlar om sĂ„dana som hör till helhetsmiljön och i nĂ„gon mĂ„n Ă€r vĂ€rdefulla för alla besökare, dĂ„ Ă€r det rimligt att anvĂ€nda avgiften till det. Det kĂ€nns klurigare om det Ă€r en sten som vi egentligen hade velat ta bort. DĂ„ ska man komma ihĂ„g att det kan vara vĂ€ldigt kostsamt att reparera en sten som börjar fĂ„ sprickor.
Framför allt innebĂ€r den nya beslutsgĂ„ngen â Ă„tminstone i dagslĂ€get â lĂ€ngre handlĂ€ggningstid, vilket kan bli lite kĂ€nsligt med tanke pĂ„ sammanhanget.
â MĂ„nga, sĂ€rskilt i den Ă€ldre generationen, sĂ€tter en Ă€ra i att en grav ska vara vĂ€lskött. Om man dĂ„ lĂ€mnar tillbaka en gravrĂ€tt för att man flyttat, inte orkar lĂ€ngre eller av nĂ„gon annan anledning inte kan ta hand om graven, och sedan ser att den stĂ„r kvar och inte sköts om... Det sticker nog i ögonen pĂ„ vissa och vi har fĂ„tt lite frĂ„gor om det dĂ€r, sĂ€ger Klara Holmqvist.