Marie Nilsson Lind avled den 4 januari, bara en vecka efter att hennes make Magnus Lind gÄtt ur tiden.
Micke Lyander, som driver Sandkvie artist & musikstudios och Àven fungerar som producent, har Ànnu svÄrt att ta in vad som hÀnt.
â Vi hade ju planer för framtiden efter succĂ©n med turnĂ©n i decemberâŠmen allra mest Ă€r det en vĂ€n som försvunnit. Det Ă€r tungt, sĂ€ger han.
Det var Micke Lyander som sÄdde fröet hos ainbuskarna att Äterförenas. Ainbusk gjorde sin sista spelning pÄ ett köpcentrum i Haninge 2008 innan allt rann ut i sanden.
I december fick de Äter skina, denna gÄng i mer vÀrdiga sammanhang som teatrar och kyrkor. Nu som Ainbusk X3.
Första gĂ„ngen Marie, Annelie Roswall och Bittis Jakobsson Ă„ter stod pĂ„ en scen tillsammans var vid de tvĂ„ minneskonserterna för Josefin Nilsson vĂ„ren 2020, âEn kvĂ€ll för Josefinâ.
Lyander producerade förestÀllningarna och insÄg dÄ, om inte förr, hur starka de var tillsammans.
â Det blev en sĂ„dan tyngd, det var som att de kom hem. De tog med sig alla sina erfarenheter pĂ„ scen, det var mĂ€ktigt, sĂ€ger han.
Micke och Marie har kĂ€nt varandra âalltidâ. Han visar bilden pĂ„ honom och Marie, tvĂ„ smĂ„ bebisar pĂ„ en filt, det skilde tre mĂ„nader mellan dem.
Deras pappor â Lars Lyander och Allan Nilsson â spelade i begynnelsen dansmusik tillsammans i bygdegĂ„rdarna pĂ„ ön.
I tidigt 70-tal, nÀr Micke bara var 12-13 Är, fick han ofta hoppa in pÄ trummor med Lars & Allan och blev dÀrmed en del av kretsen Nilsson.
Inte sÄ att han och Marie var kompisar och hÀngde med varandra, men jÀmnÄriga som de var gick de i samma Ärskurs i skolan.
â Hon var lite utanför nĂ€r vi gick pĂ„ Högby i Hemse, Maries mamma Doris ringde mina förĂ€ldrar och ville att jag skulle sĂ€ga âhejâ till henne i skolan.
För att kÀnna sig sedd?
â Ja. Jag tillhörde vĂ€l de lite poppigare i skolan medan hon hade det tuffare, tror jag. Men dĂ„ var det i alla fall nĂ„gon som sĂ„g henne.
NĂ„gra Ă„r senare sĂ„g Micke ainbuskarnas första revy âHĂ€nderna pĂ„ tĂ€cketâ (1985) och blev tagen. Feminint och frĂ€ckt, nĂ€tstrumpor, mĂ„lade lĂ€ppar och ett rivigt drag.
Det var nĂ„got annat Ă€r den lilla grĂ„ mus med stora glasögon han sagt âhejâ till i sjuan.
SÄ smÄningom startade han sin första ljudfirma och började jobba med Ainbusk. Det varade en tid. Sedan flög de högt och lÄngt pÄ de största scenerna, Benny Andersson kom in i bilden och Micke satsade Ä sin sida hÄrt med partybandet Gaston.
TvÄ skilda fÄror, sÄ ser han det och sÄ var det:
â För oss var det happy days, bara refrĂ€nger och durspel. Marie hade ett helt annat djup som hon förde in i Ainbusk, vilket var det som gjorde dem sĂ„ stora.
Efter showerna âSystrarna Sistersâ och âMina drömmars landâ pĂ„ LĂ€nsteatern och âEn kvĂ€ll för Josefinâ började Micke för första gĂ„ngen sedan 80-talet arbeta med Marie som dĂ„ fĂ„tt en ny parhĂ€st i Lee Gotvik.
Planer fanns; skiva och turnĂ© â men sĂ„ kom pandemin, mycket skrinlades, en del kunde genomföras i Lyanders trĂ€dgĂ„rdâŠ
âŠmen nĂ€r sedan coronan slĂ€ppte sitt hĂ„rdaste grepp och Lee blev mamma var hans tanke att skicka ut Marie pĂ„ en soloturnĂ©. För att nĂ„got skulle hĂ€nda.
â Men ocksĂ„ för att hon sjĂ€lv saknade det, hon saknade att vara i âdet rummetâ. I konsten, musiken, pĂ„ scen.
Det var Micke som sÄdde fröet att ainbuskarna skulle nÀrma sig varandra. De hade under mÄnga Är hÄllit sig pÄ var sitt hÄll; systrarna Nilsson pÄ den ena, Annelie och Bittis pÄ det andra.
Steg för steg puttade han idĂ©n framĂ„t; âSka ni inteâŠâ.
Och sÄ blev det, till slut. Saknaden övervann det omöjliga.
â Det var verkligen en sagolik resa. Jag och Lotta (Mickes sambo) gjorde allt för att de skulle kĂ€nna sig som de stjĂ€rnor de Ă€r. Jag minns första tonen de tog pĂ„ första spelningen hĂ€r i domkyrkanâŠbĂ„de jag och tjejerna bröt ihop, det flög!
Ut i landet gav de sig, lÄnga köer, fulla hus och dÀremellan: resor genom snölandskap, kaffe pÄ Circle K, skratt och en hel del tÄrar.
â Att fĂ„ tillbringa tvĂ„ veckor med de hĂ€r tjejerna, höra deras berĂ€ttelser, trĂ„dar som löper bĂ„de framĂ„t och bakĂ„t till barndomen, se dem skina pĂ„ scen, det var stort att fĂ„ vara en del av det, sĂ€ger Micke Lyander.
Men samtidigt fanns oron, dÀr hemma lÄg Maries drömprins, som hon kallat Magnus Lind, svÄrt sjuk.
Han hade dock varit tydlig: âĂ k! Det Ă€r klart ni ska Ă„ka!â.
Den 28 december gick han ur tiden.
För Micke Lyander Àr saknaden stor, liksom för sÄ mÄnga andra. Alla som trÀffade Marie, kort eller lÄng tid, blev en bÀttre person. SÄ ser han det. Genom att vara den hon var tog hon fram nÄgot fint hos andra.
Vad var hennes storhet, som du ser det?
â Hennes högkĂ€nslighet, hennes ord, den konstnĂ€rliga höjden i allt hon skapade. Hon var en enormt bra pianist. Och Ă€ven hennes röst, nu nĂ€r hon började sjunga sjĂ€lv. Spröd, brĂ€cklig, fylld av svĂ€rtaâŠmen sĂ„ full av kraft.