Med facit i hand hade allt kunnat hanteras på ett så mycket lättare och skonsammare sätt. Det menar Matilda Bjerlestam, 47 år och egen företagare.
– Jag önskar att jag hade haft kunskap innan om var hjälpen fanns, säger hon, uppkrupen i soffan med ett allseende öga tatuerat på sin högra hand.
Den som vill se och försöka förstå tar hon med på en dramatisk och bitvis omvälvande resa, genom psykisk ohälsa, en flytt från Mellanöstern, och andra stora livsutmaningar.
– Jag höll på att ge upp mitt liv, så illa var det, säger hon.
Matilda Bjerlestam beskriver sig som en person som alltid haft gott om energi och en i grunden positiv livssyn. I 20-årsåldern gick hon frisörutbildning i Norge, när hon drabbades av den autoimmuna sjukdomen hypotyreos, vilket innebär problem med sköldkörtelns hormon.
– Jag hamnade i depression, fick panikångest och hela livet kändes jobbigt. Jag slutade äta när jag bara gick upp i vikt. Det var starten på att kroppen inte mådde bra, men jag var för ung för att förstå hur jag skulle hjälpa mig själv, säger hon och berättar att hon sju år senare även drabbades av celiaki och då låg inlagd på sjukhus, ganska illa däran.
Ingen som blir gravid för första gången kan förutse hur den resan ska bli. Matilda Bjerlestam var 29 år när hon fick sitt första barn. Då bodde hon i Stockholm. Hon hann få två barn till och när barnen var små flyttade de till Mellanöstern, där drev hon eget företag i modebranschen, innan det äldsta barnet för sex år sedan blev allvarligt sjuk.
– När min pojke blev sjuk blev jag också väldigt sjuk somatiskt och psykiskt. Jag hoppade över en dag av mitt jobb, säger hon och berättar om utmattningssyndrom och tarmproblem.
Hon, som alltid älskat sociala sammanhang, fick nu problem att träffa folk och utvecklade en social ångest. Varje dag var en kamp.
– Mitt barn kämpade dagligen för sitt liv, säger Matilda Bjerlestam.
Hon berättar hur en remiss till Karolinska gjorde att familjen flyttade hem till Sverige. I kampen för sina tre barns olika behov och rätt till hjälp, i såväl skola som i vården, lyckades hon ändå hitta hoppet och ljuset.
– När det var som mörkast fanns ljuset ändå där. Jag kan inte själv riktigt förstå hur allt har gått till – men om jag lyckades rädda mitt barn kände jag att jag kommer att kunna rädda mig själv, säger hon.
Matilda Bjerlestam beskriver hur hon la all sin vakna tid på att söka kunskap för att må bra. Hon gick en utbildning i flera steg till självläkningsterapeut och medicinsk yogalärare. Fortfarande handlade det mesta om att hon skulle hitta sin egen inre balans.
– På utbildningen hade vi fysiska träffar och hela den första utbildningsdagen bara grät jag, säger hon.
Insikten att inte vara ensam kom till henne. Mötet med andra, också föräldrar i en patientförening, födde en drivkraft att vilja hjälpa och göra skillnad.
För fyra år sedan landade familjen på Gotland, och bor numera i ett hus i Visby innerstad.
– Ett frö såddes till en väg framåt, med fysisk yoga, meditation och återhämtningsyoga, säger Matilda Bjerlestam och beskriver sitt eget första möte med yoga som oerhört provocerande:
– Då var jag så sjukt utbränd att jag bara somnade.
I dag driver hon verksamheten Self Love By Visby, där ett 15-tal andra med olika professioner, bland annat psykolog, terapeuter inom massage, yoga och healing, coacher och logoped hyr in sig i behandlingsrum.
Även om män är välkomna ligger fokus och Matilda Bjerlestams eget största engagemang på kvinnor med utmattning, och de många föräldrar som liksom hon själv lever i utmanande föräldraskap.
– Behovet är alldeles för stort. Arbetslivet i dag är inte anpassat för oss som har barn med särskilda behov. Vi tvingas fajtas för rätt vård. Rätt skola. Och där någonstans ska vi också få in återhämtning för oss själva. Det är den stressen som gör sjukskrivningarna skyhöga för fram för allt utmattade kvinnor – kroppen slutar fungera när vi lever under stress för lång tid, säger hon.
I ett stressat föräldraskap där fokus ligger på att kämpa för sina behov, menar Matilda Bjerlestam att många föräldrar upplever en stor ensamhet. Hennes råd till andra är att på alla sätt försöka bryta den ensamheten, där hon pekar på kyrkan, patientföreningar, och andra möjliga samlingspunkter.
– Jag möter många medelålders kvinnor. Att få ge dem verktyg för att hitta ett lugn, att kunna andas, kanske bara tre minuter morgon och kväll för att lugna ner nervsystemet. Den stunden när ingen når dem – den är starten för återhämtning och att kunna gå in i sin självläkning, säger hon.