"Att läsa till läkare är någonting som jag alltid har velat, ända sedan jag var liten egentligen", säger Maria Söderdahl som vid 33-års ålder har sagt upp sin administrativa tjänst på regionens hälso- och sjukvårdsförvaltning för att studera.
– Det är många av oss som är födda på Visby lasarett, men jag är också uppvuxen där då jag föddes med ett hjärtfel, berättar Maria.
Flera barndomsminnen är från sjukvården. Hon minns tydligt när hon sitter på en brits och läkaren ritar upp hur ett hjärta fungerar och att hennes har ett hål.
– Det kallas VSD och är ett ganska vanligt hjärtfel, men mitt är inte åtgärdat utan jag lever med det. Jag lider inte av det idag, men det har så klart bidragit till alla dessa infektioner och besvär som jag hade tills jag fyllde 30, säger hon.
Ändå är hennes minnen från Gråbo vårdcentral och Visby lasarett inte svåra. Hon lärde känna vårdpersonalen och trivdes i sjukhusmiljön.
– Det är klart att allt inte har varit kul, men det har inte varit traumatiskt utan jag blev intresserad, säger hon.
Maria visste tidigt att hon ville bli läkare, men med alla vårdbesök blev det hög skolfrånvaro och svårt att få tid till studier.
– Så när jag väl skulle välja till gymnasiet blev det inte det naturvetenskapliga programmet, utan jag valde samhälle och tänkte att jag kunde ta mig igenom det på lite allmänbildning.
Hon utbildade sig senare till ekonom och började arbeta för Region Gotland. Även om hon trivs på sin arbetsplats var det egentligen inte hit hon ville.
– Jag jobbar som avtalsansvarig på Hälso- och sjukvårdsförvaltningen. Så jag jobbar administrativt och inte på sjukhus. Jag var på teknikförvaltningen innan och jobbade med sjukvårdens lokaler och sedan blev den här tjänsten utlyst. Så jag har väl sökt mig till sjukvården, säger Maria som nu har sökt sig ännu ett steg närmare sin yrkesdröm.
Maria Söderdahl har tidigare studerat i Uppsala och jobbat för Region Gotland sedan 2015.
Som 30-åring hade hon blivit friskare och vid sidan av sitt heltidsjobb började hon läsa in de naturvetenskapliga ämnena på vuxenutbildningen. Hon ansökte till läkarlinjen, men betygen räckte inte till. Nästa steg var att göra högskoleprovet.
– Och den här gången gick det. Jag fick ett antagningsbesked med grön text i början på december och terminen börjar nästa vecka. Så det var raska steg för att prata med min chef och då var jag ju på rätt förvaltning, säger Maria.
Läkarbristen i regionen är något som alla på arbetsplatsen känner till och såväl hennes chef som kollegor har varit tillmötesgående, trots att hon säger upp sig med kort varsel.
– Det är ändå ganska lång tid tills jag kan göra någon nytta på ett sjukhus, säger Maria och räknar utbildningstiden i år.
Sex år för att bli legitimerad läkare, ett års bastjänstgöring och därefter fem års specialisttjänstgöring.
– Om tolv år är jag färdig specialist och då är jag 45 år om jag gör allt i ett svep, säger Maria, som fortfarande har studieskulder från sin fyraåriga ekonomutbildning.
Hon kan fortfarande få studiemedel under ett par år och är tacksam att även hennes föräldrar kan hjälpa till ekonomiskt.
– Jag ska gå från ett vanligt vuxenliv till att bli student igen. Det blir en omställning från att ha en lön till att inte ha det och börja sommarjobba igen.
Anställningen är avslutad, lägenheten ska säljas, hästen blir någon annans ansvar och relationen övergår till ett distansförhållande.
På Gotland lämnar hon den stabila tillvaron med jobb, bostad, häst och särbo när hon flyttar till universitetsstaden Linköping. Allt känns inte lätt, men rätt.
– Jag ser fram emot att utmana mig själv och att få lära mig saker om kroppen på riktigt. Innan har jag varit i resultatänden av all den kompetensen, säger Maria, som i framtiden kan se sig själv jobba som läkare på samma lasarett som hon har varit patient.