Fredrik Olsson har haft djupa svackor i måendet framför allt de senaste åren. Måleriet hjälper honom att komma på fötter. Under veckan 32 har han utställning på Langska huset i Visby.
DU&JAG
LYSSNA: Den här artikeln finns även som podd inläst av Magnus Ihreskog
Han säger att det är den lågintensiva stressen, den som ligger som en dov ton bakom allt, som fått honom in i depressionerna.
Åtminstone tror han att det är så, Fredrik.
Det där faktumet att dagarna går, månaderna och åren, 40 nu, utan att han riktigt vet vad han ska göra av sitt liv. Riden av existentiell ångest.
Fast egentligen vet han det, han vill måla sina tavlor, bilderna har ända sedan barnaåren levt gott inom honom. Alla barn ritar men Fredrik fortsatte in i vuxenåren och gör så än i dag.
Ritar och målar, mycket färg, bilder ofta formade ur den fornnordiska och buddhistiska mytologin. Flera av bilderna går för övrigt att se på Langska huset kommande vecka då han ställer ut sin konst där.
Men, som han säger:
– Man kan inte leva på att måla tavlor, men för mig vore det nog det bästa. Jag orkar inte ett vanligt jobb, det har jag insett, även om jag sakta mår bättre och bättre.
Vi träffas för att tala om livet, om det dåliga måendet, psykoserna men också tillfrisknandet.
Han håller till i en liten stuga på klintkanten en bit norr om Visby. Familjen har hyrt den i många år, för ett par år sedan tog Fredrik dit sina färger och dukar och har nu sin egen ateljé.
Här låter han tiden gå, i ensamhet. Så trivs han bäst. I lugnet och ron.
– Det är så avkopplande, meditativt. Ibland när det är bra väder jobbar jag med tavlorna utomhus.
Ett par gånger i veckan tar han cykeln till stan, men oftast håller han sig för sig själv. Ett par timmar om dagen pågår skapandet.
– Jag målar en stund, går en promenad eller gör något annat, sedan tillbaka till duken. Effektiv tid ett par timmar men det kan ändå ta halva dagen. Jag gör det för att må bra och det fungerar, då stänger jag ute allt annat.
Fredrik Olsson har sin ateljé vid klintkanten strax norr om Visby, ibland målar han utomhus med växtligheten omkring sig och himlen och havet i fonden.
Så säger han det, Fredrik. Att han mår bra. Bättre i alla fall.
För han har några riktigt mörka år av tung psykisk ohälsa bakom sig, vilka i sina akuta skeenden ledde till såväl isolering som tvångsvård.
Vi ska ta oss dit, till psykakuten, men först en liten sväng bakåt i tiden.
Fredrik föddes i Stockholm men kom till Gotland med familjen när han var åtta. Gotland är hans uppväxtplats, här gick han såväl Solbergaskolan som Säve, numera Wisbygymnasiet.
I dag bor han överallt och ingenstans; i den lilla stugan i Visby, i Stockholm, i Malmö…senast Malmö varifrån han flyttade till Gotland i maj.
Hur länge han blir kvar på ön? Vet inte, han har boende i Malmö men är sjukskriven och har ingen uppgift där som väntar.
– Just nu målar jag, det är det jag gör. Men jag behöver så klart pengar, men i höst…kanske stannar jag här, jag vet inte än.
Motiven har inspiration från fornnordiska och buddhistiska mytologin. Han använder såväl spray som akryl och olika pennor.
Hans dåliga mående började under högstadieåren på Solberga. En del är dimmigt runt den tiden men han minns att han gick in i depressioner när han gick i åttan, bara 14 år.
– Jag var nästan aldrig i skolan och gick faktiskt om ett år. Men sedan vände det.
Från mörker till ljus. Så mycket hade över tid byggts upp inom honom att han fylldes av energi, sov knappast och blev manisk vilket utvecklades till en psykos.
Fredrik blev tvångsinlagd på psykiatriska kliniken i Visby under ett par veckor, psykosen mattades av och han skrevs så småningom ut.
Färgerna står alltid i centrum i Fredrik Olssons målningar.
Med tiden försvann denna omtumlande händelse in i det förflutna. Fredrik tog studenten 2001, flyttade till Stockholm ett par år senare, jobbade inom vård- och omsorg och gav till slut verkligen måleriet chansen.
Från att ha tecknat och målat graffiti bejakade han sin konstnärliga sida, han var 25 då, gick ett par konstskolar i Stockholm och ett lugn spreds inom honom.
Men samtidigt var det den där lågintensiva stressen år efter år – det var omsorgsjobbet som drog in pengarna men han säger att det slet inom honom att göra något han egentligen inte ville göra.
Ändå fortsatte han på det spåret. Tills allting rämnade.
Sommaren 2016 gick han in i sin andra psykos.
Han var 34, bodde i Malmö, hade länge brottats med sin självkänsla och till slut verkligen sagt upp sig från jobbet som personlig assistent.
– Det var så länge sedan förra gången, 20 år, så jag kände inte igen varningstecknen när de kom. Jag hade ingen aning om vad jag skulle hålla utkik efter.
Det var hans syster, också boende i Malmö, som märkte att något var fel och Fredrik hamnade först på isoleringen och efter ett par dagar på psykakuten.
Det är så han minns det, mycket är höljt i ett töcken.
Ansikte i vågskummet.
Mest akut var det under någon vecka, sett i backspegeln är han ändå tacksam att personalen lät psykosen rida ut utan mediciner.
– Inom mig mådde jag riktigt bra efteråt, kände mig närmast lycklig, säger han.
Sedan dess har han sluppit fler akuta bottenkänningar, undantaget några besök inom slutenvården i psykosens efterdyningar.
Han har i dag diagnosen schizoaffektivt syndrom, vilket anses som ett mellanting mellan bipolärt syndrom och schizofreni.
Den kan uppkomma efter en lång tids svår psykisk stress och sömnlösa nätter, uppger sajten praktiskmedicin.se.
Sist i den här texten en beskrivning av sjukdomen enligt föreningen Mind, välgörenhetsorganisationen för mental hälsa.
Ritandet och målandet har följt Fredrik Olsson hela livet.
För detta äter han medicin och har genom åren också gått mycket i terapi. Det hjälper att prata, säger han. Prata, skriva, måla och att hålla sig i lugnet.
Mellan varven har han pluggat, senast videoproduktion i Malmö. Han har arbetsprövat och varit sjukskriven, vilket han alltså också för närvarande är.
– Terapin har hjälpt mig att bli medveten om mig själv. Jag pallar inte en heltid, så är det bara. Jag kan så klart inte undvika all stress i livet, men jag vet vad jag mår bra av och vad jag inte mår bra av.
För oss som inte haft en psykos…hur ser det ut där inne?
Vi sitter i den lilla stugan: en säng, en soffa, ett litet bord och där utanför: sensommargrönska, himlen och det böljande havet. Han fingrar på en snusdosa, säger:
– Först kommer den maniska fasen med gott självförtroende och massor av energi, jag kan allt och vet hur allt hänger ihop, då finns inga hinder.
Därefter, säger han, kommer vanföreställningarna, surrealistiska tankar som växer till verklighet och till sist, som i isoleringscellen:
– Jag visste inte var jag var eller vem jag var, inte så att jag trodde mig vara någon annan men det logiska tänkandet är mer eller mindre borta…jag var som på ett annat plan, jag kan inte förklara på något annat sätt.
Sex år sedan senast, är du rädd att hamna där igen?
– Nej…dels har jag mediciner nu och dels har jag bra kontakt med vården, med familj och vänner. Jag känner varningssignalerna och de omkring mig skulle också märka om något var på gång.
Skyddsmasker kan vara bra när sprayfärgen flyger.
Fredrik är knappast ensam om att ha psykiska besvär, även om det hjälper honom föga.
Sedan mitten av 1980-talet har andelen unga som uppger att de har återkommande psykosomatiska symtom fördubblats, och nästan hälften av 15-åringarna har denna typ av besvär. Detta enligt uppgifter från Folkhälsomyndigheten.
Statistik för år 2000 visar att 7,3 procent av tjejerna och 5,5 procent av killarna i åldern 18-29 år då fick psykiatrisk vård. Något lägre procentsatser gällde för åldersgruppen 30-44 år.
I en rapport pekas bland annat på att brister i skolans funktion och förändringar på arbetsmarknaden med allt högre krav på utbildning och kompetens kan ha haft betydelse för ökningen.
Hur som helst är det en verklighet som många familjer har nära sig.
Dock är det inte längre tabu att prata om och av den anledningen väljer Fredrik Olsson att ställa upp på den här intervjun.
DU&JAG, Fredrik Olsson
Han har lärt sig att inte förtränga, säger han. Han kollar läget med sig själv varje dag, letar efter ovälkomna tecken.
Han känner att orken inte är densamma som förr, ibland har han svårt att komma ur sängen på morgonen och de enklaste saker kan ta tid.
Det låter som de tecknen man hör kring ”gå in i väggen-depressioner”.
– Ja, många går in i väggen, men jag gick igenom väggen och hamnade någon helt annanstans, som där i isoleringen, jag vet inte riktigt var jag hamnade, säger han och undslipper ett lätt skratt.
Att läget är som det är…har du kunnat acceptera det?
– Bättre och bättre, tycker jag. Orken kommer inte att komma tillbaka, det tror jag i alla fall inte. I höstas när jag pluggade var jag helt slut på helgerna. Först var jag ledsen, men nu…det är som det är.
Det har givit insikten om vad som är viktigt i livet: att må så bra det går.
– Jag måste ha en sysselsättning för att få in pengar, så är det. Men hälsan är det viktigaste av allt och då handlar det om att inte jobba heltid.
När du mådde som allra sämst, vad var viktigast för dig då?
– Att känna stöd från familj och vänner, att ha dem att luta sig mot. Jag är så oerhört tacksam för att jag hade, och har, dem omkring mig.
På lördagen har alltså Fredrik Olsson vernissage på Langska huset i Visby. 22 tavlor visas i hans första utställning på omkring tio år.
När vi ses för den här intervjun är det ännu några dagar dit. Lite spänt är det, en positiv stress, rent av.
– Jag målar för min egen skull, men det ska bli kul att visa vad jag gör. Och det vore förstås roligt om även andra tycker om det.
Det allra mesta är skapat under sommaren, bara fem av tavlorna är gjorda tidigare. Det är färgrika explosioner, det har varit hans stil från första början.
Spray, akryl, pennor, massor av dukar i den lilla ateljén, färdiga verk och nyss påbörjade.
Ofta har han musik på, högt och hård, sådant som matchar motiven vilka han hämtar från tidigare nämnda mytologier.
– Musiken är viktig, musiken och ensamheten. Det gör att idéerna får fart, säger han.
Till sist beskrivningen av schizoaffektivt syndrom, hämtad från sajten mind.se, välgörenhetsorganisationen för mental hälsa:
”Kan uppfattas som en mellanform och schizofreni och bipolärt syndrom. Sjukdomsförloppet är ofta periodiskt, som vid ett bipolärt syndrom, med friska perioder däremellan.
Sjukdomen har symtom som nedstämdhet eller sjuklig upprymdhet och ofta svår ångest. Även symtom som bisarra vanföreställningar och hallucinationer.
De dramatiska symtomen gör att medicinsk behandling och sjukhusvård ofta är nödvändig, åtminstone under kortare perioder. Perioderna av sjukdom kan vara långvariga och pågå i månader men medicinering brukar hjälpa. Det kan också minska risken för nya sjukdomsepisoder så att personer kan fortsätta leva ett normalt liv”.