Morgonen den 4 januari stod solen lÄgt medan den mötte den mörka asfalten och trafikanter pÄ vÀg till jobbet. Inget av det som hÀnde sedan, den dramatiska tisdagen, har Bonny Stewart lÀngre nÄgot minne av.
â Andra har berĂ€ttat för mig, hur det var svart is pĂ„ vĂ€gen. Jag var pĂ„ vĂ€g till jobbet och det kom en lastbil frĂ„n andra hĂ„llet. Vi körde bara 50 och 60 kilometer i timmen, sĂ€ger hon om olyckan.
LÀnsvÀg 148 stÀngdes av medan rÀddningsinsatsen pÄgick. Bonny skadades svÄrt och förlorade medvetandet. Bland de första pÄ plats var en person som hade utbildning i hjÀrt- lungrÀddning, som till vardags jobbar med att rÀdda liv, men just dÄ var ledig.
â Jag Ă€r sĂ„ tacksam för vad han gjorde, sĂ€ger Bonny Stewart och berĂ€ttar att hon dĂ€refter opererades akut i magen pĂ„ Visby lasarett, innan hon skickades med ambulanshelikopter till Karolinska.
BÄda benen, knÀna och en axel var illa tilltygade. Flera operationer krÀvdes, och lÀkarna valde att lÄta henne vara nedsövd.
â TvĂ„ mĂ„nader höll de mig i koma, hela januari och februari, sĂ€ger hon och berĂ€ttar att det var för hennes eget bĂ€sta och för att smĂ€rtorna annars hade blivit för stora.
NÀr Bonny Stewart sedan lÄngsamt vÀcktes till liv igen var livet till stor del vÀldigt annorlunda.
â NĂ€r jag vaknade i sjukhussĂ€ngen undrade jag vad jag gjorde dĂ€r. Jag kunde inte gĂ„, och jag hade svĂ„rt att prata. Jag visste hur bokstĂ€verna skulle lĂ„ta, men jag kunde inte skriva ner dem eller lĂ€sa.
SÄnt som Bonny Stewart tidigare tyckte om att göra, som att mÄla och sjunga, visade sig efter olyckan vara omöjligt. Men att se dottern Lea leka med den nu fem mÄnader gamla hundvalpen, som för Bonny fungerar som rehabhund, fÄr henne att orka.
â Efter en sĂ„n hĂ€r olycka Ă€ndras perspektiven. Och ingenting Ă€r sĂ„ viktigt att man behöver stressa! Ta det lugnt i trafiken. Det Ă€r mitt budskap till de som stressar och har brĂ„ttom, sĂ€ger hon inför den vinter som vĂ€ntar pĂ„ öns hala vĂ€gar.
Hon förklarar att hon Ă€r tacksam att hon inte höll högre fart den dĂ€r morgonen. Ăven om hon överlevde Ă€r priset hon fĂ„tt betala högt.
â Kunde jag backat tiden hade jag bara kört 10 kilometer i timmen. Inget du Ă€r pĂ„ vĂ€g till Ă€r sĂ„ viktigt att du mĂ„ste riskera ditt liv, eller riskera att vakna upp som en annan mĂ€nniska. Men om det nu stod i stjĂ€rnorna och i mitt öde att den hĂ€r olyckan skulle hĂ€nda mig â dĂ„ hĂ€nde den i det bĂ€sta av lĂ€nder med de bĂ€st utbildade lĂ€karna.
Tio mÄnader senare Àr hon fylld av tacksamhet mot alla som funnits för henne, hela tiden med patientens bÀsta i fokus.
â Polis, rĂ€ddningstjĂ€nsten, lĂ€kare pĂ„ Visby lasarett och alla som jobbar pĂ„ rehab pĂ„ Korpen, sĂ€ger Bonny Stewart.
Kroppsliga skador gÄr att ÄterstÀlla med hjÀlp av skruvar i titan och trÀning.
â Jag försöker vara positiv, det Ă€r det enda sĂ€ttet för att överleva, sĂ€ger hon och berĂ€ttar om fem pass i veckan, för att trĂ€na bĂ„de kroppen och minnet pĂ„ Korpen:
â Jag fick först rehab pĂ„ Danderyd. NĂ€r jag kom till Korpen frĂ„gade jag varför de hade skickat mig till Danderyd, nĂ€r de Ă€r sĂ„ fantastiskt duktiga hĂ€r.
NÄgra mÄnader efter olyckan kunde Bonny Stewart lÀmna sjukhuset och i dag klarar hon sig sjÀlv och kör bil igen. NÀr hon ser unga bakom ratten, eller blir omkörd pÄ hala vÀgar nÀr hon sjÀlv inte kör sÄ fort, vet hon hur skört livet kan vara.
â Ta inget för givet, du kan förlora allt pĂ„ en sekund.