Det var på morgonen den 7 oktober som en död person upptäcktes i hamnbassängen i inre hamnen i Visby. Samma dag underrättades anhöriga och polisen gick senare ut med att den döda var en kvinna. Dagen efter meddelade polisen att det inte fanns någon misstanke om brott, men hur eller varför hon hamnat i vattnet kunde man inte säga.
Kvinnan, som var i övre medelåldern, hade en bakgrund av missbruk och hemlöshet. Bara dagar innan hon hittades död i hamnbassängen hade hon flyttat till Skeppskyrkans båt Elin vid Holmen i Visby hamn.
Ulla Lindberg som är volontär på båten, berättar att hon samma dag som drunkningslarmet och den stora räddningsinsatsen i hamnen, gick till polisstationen i Visby för att anmäla kvinnan som försvunnen.
– Vi hade inte sett till henne sedan kvällen innan. Jag hade nog viss aning om att det kunde vara hon, som de hade hittat i vattnet. Oavsett så var hon ju försvunnen.
Väl där var det en polis som berättade att den döda personen kunde vara kvinnan från båten, som Ulla efterlyst. Hon erbjöd sig att medverka vid en första identifiering.
Fem dagar efter den tragiska händelsen höll föreningen en enklare minnesstund för kvinnan.
– Hon var omtyckt. En otroligt levnadsglad person, ändå, som hade nära till känslorna och lätt för att både skratta och gråta, säger Ulla.
En som träffade kvinnan dagligen den sista tiden i hennes liv, var volontären Peter Södergren.
– Människan kan växa mycket på knappt två veckor. Hon var djupt nere i skorna när hon kom hit, och sa knappt halv sju. Hon gick från det till att laga mat och dona här. Hon var som en virvelvind, och höll på att bli husmor, säger Peter Södergren med ett leende.
– Vi fick ha henne här en kort stund, tyvärr blev det inte längre än så, tillägger han.
Ulla säger att båten ibland har den effekten på människor som i sina liv saknar en känsla av meningsfullhet och tillhörighet.
– Alla behöver vi känna oss behövda, oavsett om vi är missbrukare eller inte. Och det krävs så lite, det räcker med man får en enklare uppgift. Och hon ville verkligen hjälpa till och var så omhändertagande mot alla hon mötte. Hon gjorde ett sånt avtryck hos oss.
Ulla berättar att kvinnan lämnat Birkagården för att bo en tid på båten, i väntan på ett beslut från regionen om en placering på ett kristet behandlingshem.
– Hon vill verkligen dit, för att få med det andliga och även läka själen. Trots allt det hon bar på, och sorgearbetet av sin döda make, hade hon bestämt sig för att ge livet en chans.
Efter en dryg månad finns det fortsatt inget nytt i utredningen, den pågår och det kan enligt polisen dröja uppemot tre månader till innan det finns något besked om vad som hände kvinnan.
Ulla och Peter känner sig säkra på att det som hände kvinnan var en olycka. Att hon på något sätt hamnat i vattnet och sedan inte haft en chans att ta sig upp.
– Jag har inte tänkt på det förut, hur svårt eller i det närmaste omöjligt det är att se var man komma upp igen. Det går knappt att se var stegarna sitter om man ligger i vattnet, särskilt inte om det är mörkt, säger Ulla.
Hon tycker att något måste göras för att höja säkerheten i hamnen.
– Det är lätt hänt att någon trillar i, och skulle kunna hända vem som helst. Det måste gå att markera bättre var man kan ta sig upp. Jag hoppas verkligen att det är något på gång, det borde vara värt att lägga regionpengar på, om något.
Helagotland har varit i kontakt med kvinnans anhöriga inför publicering.