Kerstin Memsäter vet hur det är att vara ensam. I februari 2020 förlorade hon sin man i cancer och månaden därpå försatte pandemin henne i social isolering. När det var som mörkast var det nattsvart.
– Jag lämnade bort hunden, jag klarade inte av att ta hand om den. Jag klarade inte av någonting. Jag bara satt i hallen, säger hon och fortsätter:
– Sen hittade jag min inre kraft.
Kerstin googlade hur man syr kläder, köpte metervis av tyg och beställde hem en symaskin. Hon bestämde sig även för att lära sig spela gitarr gick kurser med PRO i Hemse – nu har hon även startat en gitarrgrupp i Visby. På torsdagar står linedance på schemat och framöver vill hon starta en motionärsgrupp för pensionärer med elcykel.
Men alla har inte samma ork som Kerstin.
– Det finns så många aktiviteter men jag har märkt att det alltid är samma klick som går på dem, det är alltid samma ansikten.
– Jag tänker på de äldre som är fast, som inte är så självgående och vars anhöriga fallit ifrån. När vi blir äldre försvinner kontaktnätet sakta, tills vi kanske inte har någon anhörig kvar. Telefonen tystnar och du har ingen att ringa till. Vardagen blir tom och fylld av gråt, fortsätter hon.
Det var när Kerstin tänkte på dessa människor hon kom på idén med "Gammelgården", som liknar fritidsgårdar för ungdomar men denna skulle vara för pensionärer.
– Vi äldre har glömts bort, menar Kerstin.
För att förverkliga sin vision har hon lämnat in ett medborgarförslag där hon önskar att Region Gotland ställer en lokal till förfogande som finns tillgänglig veckans alla dagar.
– Jag önskar också att regionen står för hyra och driftskostnader. Det är allt. Sedan kan vi pensionärer sköta om lokalen på ideell basis och hitta sponsorer så att vi kan fylla den med möbler och annat.
Gammelgården ska inte bara vara till för de ensamma, utan för alla pensionärer som vill stifta nya bekantskaper och aktivera sig.
– Den ska inte vara kopplad till någon politisk organisation eller förening, då förlorar vi vår talan och då tar varje beslut lång tid. Vi pensionärer ska driva Gammelgården i egen regi.
Kerstin menar att vissa upplever det skämmigt att gå ensam till diverse pensionärsaktiviteter och att Gammelgården skulle bli mer inkluderande.
– Det svåra för den här gruppen är ofta att öppna dörren och gå ut. De är låsta till sin bostad där de känner sig trygga. De kan också vara rädda eftersom de blivit ovana att möta människor. De sitter hemma och tittar ut genom fönstret och ser livet som pågår där ute, för alla andra.
På Gammelgården skulle pensionärer kunna roa sig med allt från handarbete, sång och sällskapsspel, till sittgympa, kurser i sociala medier – och fika förstås.
– Att hitta medlemmar blir nog inte svårt. Efter att jag intervjuades av radion har jag fått samtal från just den gruppen pensionärer. Alltså de som just nu, varje dag i veckan, sitter i sin bostad och tittar ut genom fönstret. De har tackat mig för att deras situation har uppmärksammats.
Tänk, om Gammelgården skulle göra att telefonen där hemma hos de ensamma pensionärerna började ringa igen, fantiserar Kerstin.
– Den skulle betyda så mycket för så många människor, den skulle kunna bli en nystart. Plötsligt kommer livslusten sakta tillbaka, säger hon och avslutar:
– Vi pensionärer har inte tid att vänta. Vi måste leva medan vi lever.