Magnus Appelholm trevar i den svarta lilla väskan på magen. Han ursäktar sig över att han inte genast hittar den rätta bilnyckeln.
– Sist jag räknade var det 18 bilar. Jag har till exempel åtta Saab, säger han och skrattar.
Sommaren 1986 kom Magnus till Gotland som trumpetare, hitlockad av legendariska Ernie Englund. Sedan dess är han musiker hos Gotlandsmusiken. Den här veckan har det varit fullt blås, med musikaliska utmaningar i tonsättarelevernas konsertvecka ”Ljudvågor”. I helgen väntar ett program med Gotlands symfonietta.
Att mecka med gamla bilar på fritiden har blivit Magnus sätt att koppla av.
– När man har ett jobb där man använder skallen är det skönt att få slänga sig under en bil och få göra något med händerna, säger han.
Redan hemma i pojkrummet i Linköping hängde planscher på häftiga sportbilar och han började drömma om en egen Lamborghini. I dag har Magnus Appelholm en unik samling av det italienska bilmärket, men den första bilen blev en Ford Anglia årsmodell 1962. Den fick han ärva efter sin pappa som gick bort när Magnus var 16 år.
– I den Forden föddes min lillebror, säger han, och berättar att den andra av hans två bröder delar samma passion för häftiga bilar.
Han bor kvar i Linköping och har där bland annat tre Ferrari, två Maserati, en Lotus och en Porsche.
Magnus rullar ut sin röda Lamborghini Countach som blixtrar i solskenet. Det är första gången bilen lämnar garaget, sedan den kom till Gotland på en trailer i början av december.
– Jag hittade den i Yngsjö, två gårdar ifrån där morden skedde. Det är därför jag bukar säga att det är en riktig dräpare, skrattar han.
Bilen är en replika, gjuten på en kaross i Sverige men med alla mått exakta som originalet.
– Jag skulle aldrig ha råd att köpa en fin i originalskick. Det är mellan fem och tio miljoner kronor för en sådan, säger han.
Magnus Appelholms Countach är ännu långt ifrån körklart skick. Ungefär tre år räknar han med att lägga på renovering. Vissa delar bygger han själv för hand, andra letar han efter både i Sverige och utomlands. Just nu är det insatser i aluminium till framlyktorna som är på gång.
Sin första Lamborghini köpte Magnus för 17 år sedan. En vit Urraco 1973 års modell som bara hade gått 600 mil på 19 år. I motsats till dagens nya bilar stiger de handgjorda italienska i pris för varje år.
– Jag gav 125 000 kronor då och värdet har tiodubblats. Mellan en och en och en halv miljon ligger den på i dag, säger han.
Till prisutvecklingen bidrar att Urraco tillverkades i endast 500 exemplar, modellen Jalpa i 410. En sådan kunde Magnus inte motstå när han såg den på Lamborghiniträffen i Falkenberg.
Han säger att med dagens priser hade han aldrig haft råd att köpa de bilarna, men eftersom Magnus inte ska sälja dem ser han mest problem med den höga prisnivån.
– Det gör att entusiasterna inte har råd att köpa dem, säger han.
Magnus Appelholms silverfärgade Lamborghini Jalpa mullrar i gång sin tvärställda tre och en halvliters V8-motor. Taket lyfts av och på raksträckan ut mot Roma känns fartvinden rejält. Mycket tack vare att vi sitter lågt, bara strax över vägbanan.
– Den ligger som en gokart med en otrolig väghållning, säger Magnus Appelholm.
I 90 kilometer i timmen känns den stenhårda fjädringen plötsligt mjuk, till skillnad mot en tur i till exempel Visby innerstad. Men det är absolut inte de höga hastigheterna som har fångat Magnus intresse för bilar.
– Jag är inte intresserad av att köra skiten ur dem – jag gillar att se på dem. Designen och känslan att köra någonting unikt, säger han.
Magnus berättar att bilintresset har smittat av sig till hans fru Emelie, som köpt en Italienimporterad Mercedes.
– Nu vill hon ha en Porsche Cayman, säger han med illa dold förnöjsamhet.
Trots att Magnus Appelholm har lagt mycket pengar på bilar och reservdelar genom åren, ångrar han bara de bilköp som inte blivit av. Han drömmer fortfarande om att köpa fler.
– När man väl har köpt en bil börjar man fundera på vilken som blir den nästa, säger han.
Han vill också besöka Lamborghinis museum, strax utanför Milano, där alla modeller och prototyper finns utställda.
Med sitt röda renoveringsobjekt i garaget har Magnus inga som helst fritidsproblem de närmaste åren. Men för honom blir det ett kärt nöje.
– Att ta med sig en kopp kaffe till garaget och titta på bilarna gör mig glad. Och det är alltid något fix som ska göras, säger han.