Hon flyttade in - och så gick alla år

Titta på bilden, bläddra sedan framåt, det är snart 40 år mellan fototillfällena. I mars1981 flyttade Marina Hansson med familj in i det alldeles nybyggda kvarteret Skräddaren på Terra Nova. Det har är berättelsen om ett bostadsområde och ett halvt liv.

Marina Hansson har levt ett halvt liv på Terra Nova. I februari 1981 flyttade hon in i det hus där barnen växte upp och där hon och maken Trogny alltjämt bor kvar.

Marina Hansson har levt ett halvt liv på Terra Nova. I februari 1981 flyttade hon in i det hus där barnen växte upp och där hon och maken Trogny alltjämt bor kvar.

Foto: Magnus Ihreskog

Visby2020-03-07 10:00

DU&JAG

Hon minns sin morfar, Samuel Jupiter, hur fundersam och rent av orolig han var inför barnbarnets vilda husplaner.

– Va! sa han, tänk er för nu, ska ni verkligen satsa en halv miljon på det här! berättar Marina.

Det går att le åt i dag, nu när bostadspriserna galopperat, men då, i skiftet 70-80-tal, var de 445 000 kronor huset kostade en tämligen god slant. Och det var inga sötebrödsdagar där i början, minns Marina.

Nej, det gällde att hålla i plånboken de första åren, barnen först och viktigast, eventuella extravaganser fick komma sedan, om de någonsin kom.

– Men det var heller inte viktigt och det gick ingen nöd på oss. Vi hade fått vårt eget hem och trivdes bra från första stund, det var det som betydde något.

Marina Hansson, som då hette Jonsson, var en av de första att flytta in i det då helt nya bostadsområdet Terra Nova i sydöstra Visby som byggdes i 80-talets gryning. Villor, par- och radhus om vartannat. Tillsammans med maken Torgny och då drygt ettåriga sonen Joakim satte de bo på riktigt, ett år efter inflyttningen kom dottern Malin. 

I dag är båda barnen sedan länge utflugna och har sina liv i Stockholm. Marina och Torgny bor kvar och har aldrig haft några tankar på annat.

Fram i tiden vet ingen vad som händer, det är ändå fem rum och två våningar och alla blir vi ju äldre, som Marina uttrycker det.

– Men idag, nej, vi trivs så oerhört bra här.

Varför?

Hon funderar ett tag där vi sitter vid kaffebordet. Jag har hittat Marina genom en gammal tidningsartikel från inflyttningsåret, där är hon fotograferad framför det nya huset och det intilliggande garaget som ännu inte ens är målat, och tagit kontakt för en intervju.

Det är ju ändå ett halvt liv som passerat i glädje och sorg, sol och skuggor, tidiga morgnar, sena nätter, småbarnslogistik och fester på gården. 

Så många minnen, så många hågkomster, en del av allt finns bevarat i fotoalbum, där firas både jul och midsommar på kort somblekts av tiden.

Så varför, vad är det som gjort att ni trivts så bra?

– Det är nog mycket för omgivningarna, vi har skogen nära där vi går våra promenader. Och vi har sol på tre sidor, faktiskt, när barnen var små satt jag här utanför medan de lekte på lekplatsen, det var fint.

Närliggande Gråbo hade byggts som del i 1960-talets miljonprogram men när 70-talet gick mot sitt slut behövdes än fler bostäder i Visby. Så därför skreds det till verket i stadens sydöstra utkant, i det omåde som kom att kallas just Terra Nova, den nya jorden.

Namnet har sitt ursprung i tidigt 1800-tal då skeppsredaren och handelsmannen Lars Kinberg mellan 1804 och 1806 låtit uppföra ett sommarnöje, namngivet till Terra Nova för att ge platsen en viss elegans. Runt detta relativt anspråkslösa hus började sedan en bebyggelse ta form.

Men nu, över 150 år senare, byggdes först kvarteret Skräddaren och därefter det sydligare belägna syskonområdet Sömmerskan, färdigställt något år senare.

Så småningom skulle det som i folkmun kallades ”Nya Terra Nova” tillkomma, det vill säga flerfamiljshusen på Buntmakargatan, Korgmakargatan, Modistgatan och Bokbindargatan liksom skolan och Gotlands senast byggda kyrka, Terra Nova-kyrkan, invigd 1983.

Det var en riktig arbetsplats under de där åren, under 80-talet byggdes omkring 1000 bostäder i området.

Den något annorlunda utformningen av skräddare- och sömmerskekvarteren - små öglor med hus omkring - stod en arkitekt vid namn Claes Nelander för. Han var knuten till Skånska Cementgjuteriets avdelning i Malmö. Det var just Skånska Cement som stod bakom bygget, företaget som 1984 kom att byta namn till Skanska för att göra bolaget mer internationellt gångbart.

De sex olika typerna av hus byggdes i små byar med 14-15 hus i varje och en gemensam gård eller lekplats i mitten.

Till en början var husen tämligen svårsålda, enligt ett reportage i Gotlands Tidningar. Detta tillbakavisades av byggföretaget som menade att det enda som skapat problem var den tidigare vinterns räntehöjningar.

Men det var ändå en del pengar som skulle pungas ut, vilket alltså morfar Samuel Jupiter var aningen bekymrad för.

Marina och Torgny träffades i unga år, flyttade sedan samman i en lägenhet på Söderväg innan erbjudandet om del i ett parhus i nybyggda Norra Skräddargården dök upp.

Det var precis vad de vill ha. Någon eget som de ändå inte behövde bygga själva, ”nej, den sortens människor är vi inte” skrattar Marina.

Den 20 mars 1981 – när ”När vi två blir en” med Gyllene Tider och ”In the air tonight” med Phil Collins låg på listorna, Thorbjörn Fälldin var statsminister och ”Här är ditt liv” och ”Lödder” gick på tv – fick de hjälp av några grannar på Söderväg att köra flyttlasset till sitt nya liv.

Hon var 25 då, Marina. Så länge sedan.

– Jag jobbade på det som då hette Domus på Öster, men efter några år, när Gråbohallen byggdes, fick jag jobb där. Det blev lite närmare.

Därefter var hon på olika sätt verksam inom handeln i hela sitt yrkesliv tills hon valde att gå i pension härom året. Maken arbetar alltjämt.

”Då blev det lite närmare” säger Marina. Till en början var den södra delen av Terra Nova en hygglig bit från centrum. När de flyttade in fanns inte Färjeleden, då sammankopplades södra Terra Nova med Jungmansgatan.

– När den kom, efter något år, blev allt lite enklare. Och så byggdes det norrut här, vi fick en affär, en skola, ett tag fanns det en pizzeria, Maximilian hette den, det var ju perfekt. Men det är bra nu också, nu har vi nära till Stenhuggaren och affärerna där, det är bra.

Som jag arbetar med det här reportaget stöter jag på Christer Stoltz, han är säkerhetschef inom Region Gotland och tillhör även han veteranerna i området. Han och hustrun Anne-Maj flyttade från lägenheten i Vitkålen till villan i Västra Skräddargården den 21 december 1981, stök och bök när den granen skulle kläs men sedan dess har livet flutit på.

Två barn har vuxit upp i "lambgiftet", som han kallar huset på grund av dess branta tak, och i omgivningarna känner de varje stig, varje stråk.

– Det var lite nybyggaranda här på den tiden. En del verkar tycka det är långt från stan, men jag vet inte, det tar en kvart på cykel, är det långt?

Istället värdesätter han sommarkvällarnas vandringar från innerstadens larm och hem till Terra Nova där inte sällan igenkottarna möter i skymningen.

Jag frågar om det finns någon Terra Nova-anda och det gör det, säger han:

– Inte minst genom att vi faktiskt är en samfällighet, Skräddaren och Sömmerskan ihop, 154 hushåll. Det innebär att vi måste göra saker tillsammans. Belysning, snöröjning, allting sådant upphandlas varje år av styrelsen. För några år sedan lade vi om asfalten, det kostade flera miljoner.

Och det skapar en viss stämning och känsla, menar du?

– Ja, det skulle jag säga. Vi äger våra egna hus men tillsammans sköter vi utemiljön.

En slags nybyggaranda rådde alltså på den nya jorden, många var barnfamiljerna som flyttade in för att skapa sin gemensamma framtid. Liv och rörelse på gården, Johan och Malin gick hos en dagmamma några hus bort. Så många numera vuxna barn som har sin uppväxts minnen från just dessa gator.

Marina ler åt hågkomsterna:

– Det var fullt med barn, oj, vad barn det var. I början var man lite orolig för trafiken här, men det var aldrig några problem.

Men nu är det tystare, inte många barn bor längre i Marinas närhet. Det blir ju så. I dag byggs nya områden i Visby där många flyttar in och där barnen växer upp.

A 7-fältet, till exempel. Hälsar vi på där om 40 år finns kanske människor som bott där i halva sina liv. Tiden går inte, den kommer. Det finns hela tiden så mycket framtid att lägga bakom.

– A 7-fältet, ja, säger Marina, minnena kommer, det ena efter det andra. Jag växte upp på Humlegårdsgatan och då var man ofta där och lekte, i Krookska dungen och jag minns att man såg spåren där av den gamla speedwaybanan som fanns där en gång i tiden. Nu ser man mest en massa nya hus.

Jag tänker på min egen uppväxt i en annan del av landet, hur jag och mina kompisar formades tillsammans, gick i skolan, idrottade, hängde hos varandra på fritiden, snackade om tjejer och spelade skivor, bjöds på fika av någon hemmavarande mamma och lärde känna varandras föräldrar.

I dag har vi flyttat ut, alla vi som var barn då har själva barn och bor runt om i Sverige och världen, vi hörs någon gång men de flesta av oss har helt nya liv, nya sammanhang.

När jag ibland besöker staden där jag växte upp går jag längs gatorna och ser husen där kompisarna bodde, några av föräldrarna bor kvar, ibland skymtar jag dem där inne. Det är oerhört vackert; glädje, minnen, vemod och förgänglighet samlat i en enda bild.

När den här intervjun görs passerar en flyttbil utanför familjen Hanssons fönster. Dags för någon i krokarna att ta ett stort steg. Och så är det, genom åren har människor och familjer kommit och gått.

Men det finns trots allt en hel del i grannlaget som bott där sedan första stund. De har nu en slags historia ihop, sida vid sida har de levt sina liv, sagt hej, hej, pratat en stund vid brevlådorna, haft gårdsfester ihop.

En gång ställdes en grammofon i rundeln och långdans dansades genom kvarteret, men det var länge sedan. Det är mycket som är just länge sedan.

"Oj", säger Marina ibland när ännu något minner kommer upp i ljuset. "Oj, det är ju 30 år sedan!".

I snart 40 har ni bott här, hur lång tid är det förutom att det är just 40 år?

Hon skrattar till, ”här inne, menar du?” säger hon och pekar mot huvudet.

Ja?

– Ja, du…man blir ju rädd ibland. Det har gått så fort, det känns som det var nyss vi flyttade in. Men i huvudet är man ju fortfarande ung, eller hur?

Du & jag, Marina

Namn: Marina Hansson.

Ålder: 62

Yrke: Tidigare inom handeln.

Familj: Maken Torgny, två vuxna barn.

Bor: Terra Nova i Visby.

En bra bok: Barn 312 – Hans-Ulrich Horster.

En bra skiva: 500 dagar om året – Tomas Ledin.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!