Jonas Fohlin SVT
Du&Jag
Jonas Fohlin växte upp på Norra Kyrkogatan i Visby på 60- men mest på 70-talet. Det var på den tiden bilarna var knallblå, postverksgula och televerksorange och hette Volvo Amazon, Renault 4 och Opel Kapitän.
Ralf Edström slog igenom i fotbollslandslaget, håret tvättades i Timotei, The Sweet hellracade på listorna och hemmen luktade av träpanel och kycklingrätten Flygande Jacob.
Det är så många år sedan nu.
När man tänker närmare på det var rätt mycket rätt grått, men kanhända omger vi som var med oss med ett rosa skimmer, kanhända förskönar de flesta den tid de växte upp i, vilken det än var.
Vi talar om det i den här intervjun, Jonas och jag, båda årsbarn från 1962.
Jonas kommer vid nyårstid varje år hem till våra vardagsrum och berättar om händelser och stämningar i samhället för ett halvt sekel sedan.
För närvarande arbetar han med programmet ”Året var 1975”, vilket sänds i SVT i början av nästa år.
Med sin lugna och väna gotländska accent lotsar han oss i dessa kavalkader genom stort och smått, i kommande programmet bland annat sprängningen på västtyska ambassaden i Stockholm och Sveriges första seger i Davis Cup-tennisen.
”Året var” är populärt, inte tu tal om annat, enligt mätningar lockar det runt miljonen tittare.
…och själv har han fått goda vitsord, DN:s tv-krönikör Johan Croneman jämförde honom ifjol under rubriken ”Jonas Fohlin är underbar att lyssna på” med nestorer i branschen som Hans Villius och Olle Häger.
– Jo, jag minns det där. Kompisar hörde av sig, ”har du läst DN”. Det var ju smickrande, förstås.
Johan Croneman, tv-krönikör på Dagens Nyheter, har prisat Jonas Fohlins berättarröst i sin kolumn.
Vi ses i hans sommarstuga i Ygne vilken numera är isolerad och går att använda även vintertid. Han är på Gotland för att göra intervjuer till kommande program och passar på att stanna över en helg.
Hemma är numera sedan länge i Stockholm, han bor i Kärrtorp söder om Söder tillsammans med hustrun Lena, de båda sönerna är utflugna.
Att komma till stugan vid Ygne är till dels att gå i barndom. Nåja. Han har tagit över den efter sina föräldrar och den är nu hans fasta punkt på sin hemö.
– Hit kommer jag och slappnar av. Du ser ju hur det ser ut! Det finns massor man borde göra men jag låter det aldrig ta över, att komma hit ska vara vila.
Vad betyder den här platsen för dig?
– Mycket. Jag gillar lugnet, att bara vara. Och så har jag en massa minnen, hur jag tvingade föräldrarna att spela badminton och krocket om somrarna, alla serietidningar jag läste, Fantomen, Agent X9…läser barn serietidningar numera?
Jag tror datorerna tagit över.
– Ja, det är väl så.
Urban Släke med Per Seigerlund, Patrik Ekman, Björn Akre och Jonas Fohlin. Tunga gotländska toner i skiftet 70-80-tal.
Uppväxt och ungdom präglades av musik, han började spela gitarr i diverse rockband när han var 13, 14 och kom senare med i numera legendariska punkbandet Urban Släke.
Han skrattar när han tänker sig bakåt:
– Vi är nog större nu än vi var då! Men musiken var allt, det var det jag brann för.
När studenten var tagen flyttade han till Stockholm, han var klar med Visby, ville något mer, större. Ja, hela Släke flyttade till huvudstaden för att slå igenom.
Det gick sådär, men singeln "Så jävla svensk" har trots allt sin plats i den svenska punkhistorien.
– Det hände att vi spelade på ungdomsgårdar inför tre pers som gick efter ett par låtar. Men det var som det var, roligt hade vi, men det där är inget jag går och tänker på idag.
Urban Släke existerade mellan 1978 och 84. Sedan dess har Jonas fortsatt spela musik i olika sammanhang med ojämna mellanrum, inte minst i sommarhuset sitter han och riffar.
Två legendarer inom det dokumentära tv-berättandet, Hans Villius (1923-2012) och Olle Häger (1935-2014).
Istället för musik kom film och tv att bli hans framtida väg. Han började plugga film 1986 på Stockholms filmskola. Berättarteknik och 16-millimeter.
Några år senare, 1989, fick han tips om ett vikariat i växeln på Sveriges Television, vilket kom att bli hans första steg in i det hus på Gärdet i Stockholm han arbetat i sedan dess.
Han hamnade i arkivet och blev så småningom ihopkopplad med redan nämnde dokumentärfilmaren och tv-producenten Olle Häger (1935-2014).
– Det var 2002 då han höll på att producera ”Året var 1953”. Det var en fantastisk skola där vi jobbade tillsammans, väldigt kreativt. Vi pratade språk in i minsta detalj, vad som får en bild att lyfta. Vi gjorde om och gjorde om, gång på gång tills det blev perfekt.
Redan tidigt fick Jonas vara speaker-röst, Olle Häger insåg att hans gotländska skulle lyfta produktionen.
…sedan dess är han synonym med ”Året var”, programmet som han de senaste sex året gjort tillsammans med Eva Tillberg.
Fotograf Lars Granstrand och Jonas Fohlin i samband med att filmskaparen Roy Andersson intervjuas om filmen "En kärlekshistoria" i Året var 1970.
Vi ska tillbaka dit, till televisionen och utformningen av minneskavalkaderna. (Kavalkad var för övrigt ett musikprogram i radio på 70- och 80-talen). Men först bakåt i tiden, till uppväxt-åren.
Vad betyder den tiden för dig idag?
– Den betyder nog mer än jag trodde den skulle göra när jag flyttade från ön. Man märker mer och mer hur uppväxtåren påverkat och format en som människa. Och jag är mycket mer positiv till Visby idag än jag var då.
Berätta.
– Då var jag rätt trött på allt, ville bara härifrån. Man tyckte det mesta var tråkigt. Då ska man ha i minnet att det i dag är mer liv i stan än det var på 80-talet.
Nu ser han Visby med blidare ögon, det positiva träder fram i relief. Men å andra sidan har han inte dragningen till krogen längre.
– Man måste nog iväg ett tag för att få distansen, det är bara nyttigt, antingen man sedan flyttar tillbaka eller inte.
Nu gillar han lugnet och närheten och det gotländska i honom går aldrig ur. Under pandemin tillbringade han ett halvår i stugan och skötte jobbet därifrån, det gjorde gott, säger han, för själen.
DU&JAG, Jonas Fohlin.
Låt vara att han arbetar med ett tv-program som fokuserar på det som varit men någon nostalgiker anser han sig inte vara.
Möjligen i termer av att han inte gillar att kasta saker, det mesta är bra att spara och kan komma till användning. Vilket det sällan gör.
Men i övrigt…nej.
– Snarare tvärtom, så fort jag är färdig med något är riktningen framåt.
Har du någon gång i vardagen sagt ”det var bättre förr”?
– Haha, det har jag säkert gjort. Mycket var bra förr, men det fanns mycket dåligt också. Det var i alla fall annorlunda, även om mycket var samma. Det ser jag när jag gräver i arkiven, det är ungefär samma frågor nu som var aktuella för 50 år sedan. Allting återkommer.
En miljon ser ”Året var”-programmen, varför är tidsresor så fascinerande?
– Det finns ett allmänt historiskt intresse, tror jag. Varifrån kommer vi, varför är det som det är? Jag tror att grunden kanske är att man vill se hur det var, var ens föräldrar kommer ifrån och att minnas sina egna tidiga år.
Jo, så är det nog.
– Ja, många säger ”jag hade så kul under hela min skoltid” men hur kul var det egentligen.
Ja, hur var det?
– Inte var det väl så skoj, inte. Det var väl en massa problem, jag såg ju hur det var för mina egna barn. Nej, den är inte enkel, skoltiden. Men mycket sånt glömmer man och tur är väl det, att man hellre minns det som var bra.
I butiken vid Norderstrand hade mellanöl en central plats 1976.
Att producera ”Året var”-programmen – vilket han gör på halvtid, andra halvan är han förhandlare på dokumentärredaktionen – är ett digert jobb. Att först via årsböcker och annat sätta sig in i ett helt års händelser i stort och smått, i Sverige och världen.
…och att sedan hitta representativa bilder och filmer i SVT-arkivet och inte minst att hitta människor som var med när det hände.
– Vi har ingen redovisningsplikt vilket gör oss fria i arbetet, även från SVT:s sida arbetar vi självständigt efter eget huvud.
Det som styr är istället rytm, dramaturgi och ett slags tidslinje. Mängder av intervjuer görs med folk ”som var med”, därefter väntar mängder av ”kill your darlings".
Även nygjorda intervjuer som inte ryms inom de 60 minuterna hamnar på knäckkyrkogården, som det kallas i mediabranschen. Annat tas om hand och används till fristående kortfilmer senare på året.
Tre personer dödades när Baader-Meinhof ligan sprängde västtyska ambassaden i Stockholm 24 april 1975.
Det roliga, tycker Jonas, är blandningen mellan kändisar och ”vanligt folk” som får minnas bakåt. Till det kommande programmet har bland annat Ann-Christine Bärnsten, sångerskan som blivit smått odödlig genom ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård” i Melodifestivalen 1975, intervjuats.
– Hon var bara 17 vid tillfället och visade sig dessutom vara allergisk mot just körsbär!
Utöver detta alltså även bland annat ambassaddramat, Davis Cup-triumfen med tillhörande Båstadskravaller där demonstranter försökte stoppa semifinalen mot Chile, efter militärjuntans kupp där två år tidigare. Agnetha Fältskog dyker upp och, förstås, en och annan strejk vilket det var gott om på 70-talet.
Som brukligt blir det gotländska inslag, vilka låter vi tills vidare vara höljt i dunkel.
Parallellt med det ordinarie ”Året var 1975” arbetas det med ett specialprogram om Vietnamkriget vilket detta år tog slut efter nära 20 års strider, även detta med gotländska inslag.
– Man sugs in i händelserna och lär sig också en hel del när man gör programmen, säger han.
Agnetha Fältskog tar plats i "Året var 1975".
Efter 20 års stridigheter tog Vietnam-kriget slut under 1975.
Så går de, dagarna, veckorna, åren. Vi kan inget annat än att hänga med efter bästa förmåga. Barnen är utflugna nu, föräldrarna borta sedan länge, en bror bor på Gotland, två systrar i Stockholm.
Vi dricker kaffe i solen och delar på en kexchoklad, där bakom trädridå blixtrar Östersjön.
Jag frågar vilken tid i livet som betytt mest för honom, förutom själva uppväxten.
Han funderar en stund, tänker sig bakåt, säger:
– Universitetet, tror jag. Jag pluggade film och litteratur i början av 80-talet och fick den grund jag står på nu. Och när vi fick våra barn, så klart. Ja, det är nog de viktigaste perioderna.
När peakade du som människa?
– Ja, du, det kan man fråga sig. Tänk om jag har det bakom mig? Jag kan ibland kolla på gamla grejer och tänka ”har jag gjort det där, det var ju skitbra!”. Men nej, jag tänker att jag har det framför mig. Alltid framåt, vet du.
När Sverige mötte Chile i Båstad 1975, i semifinalen av Davis Cup-tennisen, omringades banan av poliser. Demonstranter försökte stoppa matchen i protest mot militärjuntans kupp i Chile två år tidigare.
Du, jag tänker på alla gamla filmer i programmen, jag har alltid fascinerats av svartvita foton från förr, gärna gruppbilder i skilda sammanhang. Tänk så mycket som kom att hända sedan som de inte visste när bilden togs.
– Absolut, det är jättespännande. Som när Hans Villius hade ”Svart på vitt” i tv och berättade om ett fotografi, vilka historier! Jag berörs nog mest av rörlig bild. Någon fotograf såg någonting hända och de som var där finns för alltid kvar som de var i det ögonblicket.
Om man tänker sig det fotot på dig i gymnasietiden, vem var du då?
– Uttråkad, ofokuserad och tänkte bara på musik.
Och nu, i dina 60-år?
– Betydligt lugnare, mer tillfreds, man har hunnit vara med om så mycket så man vet att det ordnar sig, i stort sett vad som än händer.