Hur det går till när Riddarna gör en låt? ”Ibland är det så enkelt som att nån slår fel på gitarren och det låter coolt”, säger Erik Dahlström.
Erik Dahlström får en smärre chock när det går upp för honom. Nästan tio år sedan ”En annan tid”.
– Vi har ju aldrig haft någon uttalad paus eller så. Det är först när jag ser det utifrån som jag inser att det gått så lång tid sen förra plattan.
Patrik Jakubowski Arnold, lika årsvill han, tar vid:
– Ja alltså, om nån sa att det var ett år sedan vi tre hängde i Göteborg hade jag typ inte reagerat.
De hade sina mest aktiva år i den staden, men det var på Gotland de fann varandra – och sedan länge är det också här två av tre medlemmar i den bejublade rocktrion hittas.
Fyra album, goda vitsord i storstadspressen, en Manifestnominering samt gästspel i film- och tv-spelsvärlden har man hunnit med under sina dryga 15 år. Ändå har rockstjärnelivet nog aldrig känts så avlägset som nu.
– Numera tänker man ut kompen på vägen till förskolan, inte på en krog klockan 03, konstaterar Erik Dahlström.
Där anas också orsaken till att det dröjt en aning sedan sist. Livet kom helt enkelt emellan.
Men till slut uppstod den: Luckan som varje småbarnsförälder går och dagdrömmer om. När den här artikeln publiceras har Riddarna nyligen rundat av en intensiv vecka i Sandkvie studio på holmen i Visby hamn.
– Det var nog ett uppdämt behov av skapa musik. Det är inte som att vi gått och väntat på idéer i åtta år. De kommer hela tiden, men tiden har helt enkelt inte räckt till, säger Patrik Jakubowski Arnold när Helagotland tittar förbi under inspelningen.
Låtarna som så småningom ska bli Riddarnas femte studioalster började ta form i samband med ett gig i Linköping för två år sedan.
– Genom Edwards kontakter fick vi tillgång till en replokal där. Om vi ändå skulle åka till Linköping och ses alla tre kunde vi ju testa att värka fram lite nytt material. Jag antar att det gav blodad tand, säger Erik Dahlström.
Riddarna på Döskallen 2018, ett år efter förra plattan ”En annan tid”. ”Nånstans finns det ju en insikt om att det är lättare att få fler gig om vi har en ny skiva”, säger Patrik Jakubowski Arnold.
Blott en dag fick man i den där repan – sedan började det vanliga vardagspusslet. Erik Dahlström ger en inblick i hur det kan gå till när en Riddarna-låt kommer till nu för tiden:
– Jag och Edward bor ju ganska nära varandra, så det har blivit en del snabba punktinsatser hos honom i Väskinde. Typ: ”Tja, läget!” ”Jodå, jag ska hämta barnen snart.” ”Aha. Jag har en låtidé. Kan jag komma och testa den med dig på vägen till tandläkaren?” Så tar vi in den på 20 minuter och skickar ljudfilerna till Patrik i Blackeberg.
Men den ständiga tidsbristen är inte enbart av ondo.
– Vi har en vecka i studion och det är rätt lagom. Annars övertänker man varenda detalj och resultatet blir inte nödvändigtvis bättre för det, säger Patrik Jakubowski Arnold.
Vi är vana vid att se Patrik Jakubowski Arnold på bas, men den här gången spelar han gitarr på ungefär hälften av låtarna.
– I början var det mer prestige för mig. Allt skulle bli perfekt, jag kunde inte riktigt släppa saker. Med åren har jag blivit mer av en yes man, låter allt komma och hänger på. Oftast blir musiken bäst så, säger Edward Forslund.
Det låter som att ni mognat!
De tre riddarna, som annars kan dra åt lite olika håll i sina svar, blir plötsligt helt samstämmiga.
– Det är klart att vi utvecklas som musiker, blir effektivare och säkrare på vad vi gillar och inte. Men att det skulle ha något att göra med ålder och mognad ... Det känns inte fint, säger Patrik Jakubowski Arnold.
För när de väl ses i studion eller replokalen är det inte två trötta 40-plussare och en trött 40-minusare – Patrik Jakubowski Arnold gör distinktionen med emfas – som greppar gitarren, basen och trumpinnarna. Då är det samma barnsliga entusiasm som när de spelade in första ep:n ”Släpp allt – Glöm allt!” för mer än 15 år.
Det har gått ungefär 15 år sedan Riddarna bildades. Här en gammal pressbild som visar Edward Forslund, Patrik Jakubowski och Erik Dahlström i begynnelsen.
– Jag kan fortfarande få gåshud av en rundgång. Vi låter oss egentligen aldrig begränsas av någon idé om vad Riddarna är eller hur det ska låta. Atmosfären i bandet är väldigt tillåtande. Vi jagar en känsla som kan vara lite svår att sätta ord på, men vi har spelat så länge och känner varandra så bra att det egentligen inte behövs, säger Patrik Jakubowski Arnold.
– Ibland är det så enkelt som att nån slår fel på gitarren och det låter coolt. ”Vad gjorde du? Gör det igen!” Plötsligt har man en låt, säger Erik Dahlström.
Riddarna beskriver sin senaste vända i studion som den mest lustfyllda och spontana på länge. Mycket tack vare Hasse Rosbach; i honom har man en producent som är med på noterna. En annan bidragande faktor kan vara att Edward Forslund och Patrik Jakubowski Arnold bytt instrument på flera spår.
– Jag tycker alltid att Patriks sololåtar har coola gitarrprylar och tänkte: Varför lyfter vi inte in det i Riddarna? Det fanns egentligen ingen plan, det var helt känslostyrt. Vi provar det på nån låt, tänkte vi väl. Sen byggs det på tills man inser: Jag spelar ju bas på halva plattan, säger Edward Forslund.
Intervjun gjordes under en lunchpaus på Sandkvie studio. Vid tidpunkten återstod två och en halv dag i studion innan Patrik Jakubowski Arnold åkte hem till fastlandet.
Men det kvittar egentligen hur mycket de rör om i grytan. I slutändan blir det ändå Riddarna.
– Vi är helt oförmögna att göra en normal låt, även om vi ofta får för oss det i studion. ”Shit, vilken radiovänlig låt vi gjort! Kan det bli vår första riktiga hit?” Nä, får man konstatera sen. Det blev ännu en Riddarna-låt, säger Edward Forslund.
Är det en hint om hur nya skivan kommer att låta?
– Vi är en rocktrio, det kommer alltid att låta på ett visst sätt. Med det sagt har varje skiva vi gör en egen identitet, och den här är kanske vår svängigaste. Texterna? Ja, det kommer märkas att det är jag som skrivit dem. Det är lite poetiska och lessna betraktelser, som vanligt.
Paus under inspelningarna.
Viss oenighet uppstår kring begreppet ”emo”, men det är snart överspelat. Har man lirat tillsammans i 15 år tål man sånt.
Då var det krogen, nu hämtar och lämnar ni på förskola. Vad betyder det att ha Riddarna som en konstant, genom livets upp- och nedgångar?
– Det är både en trygghet och en frihet som man alltid bär med sig. Vardagen kan ju kännas ganska grå och trist emellanåt, och då finns alltid Riddarna där som en tillflyktsort, säger Erik Dahlström.
– Jag hörde om en man som behövde byta bil var tredje månad för att tända till. Jag får ut lika mycket, om inte mer, när jag känner att vi har en grym låt på gång, säger Patrik Jakubowski.
– Det är den bästa känslan som finns, säger Edward Forslund.
Riddarnas femte skiva – vad den ska heta och när den kommer ut återstår att se – lär därför inte bli deras sista.
– Jag tänker att vi aldrig kommer att lägga ner egentligen. Det blir ingen burn out. Riddarna ska fadea ut, säger Erik Dahlström.
”It's better to burn out than to fade away”, sjöng Neil Young en gång i tiden. Erik Dahlström håller inte med.