"Det svåraste är att inte kunna ge en kram som tröst"

I snart 20 år har Freddy Muller arbetat inom demensvården, aldrig har det varit så slitsamt som nu. ”Det värsta är att inte kunna ge en kram för att trösta” säger han.

Det är svårt att ge den kärlek man vill under coronapandemin, menar Freddy Müller.

Det är svårt att ge den kärlek man vill under coronapandemin, menar Freddy Müller.

Foto: Dennis Pettersson / Jeppe Gustavsson / Privat

Visby2020-12-04 06:03

Just den rent mänskliga aspekten har varit det svåraste att förhålla sig sedan coronaviruset ändrade förutsättningarna för hur omsorgen kan bedrivas.

Att arbeta med dementa är så förknippat med närhet och kontakt, att kunna hålla om en orolig människa för en stund.

Han skakar på huvudet, Freddy.

– Men det går inte nu. Det sliter på oss som jobbar, samtidigt som man lider med sina boende. Spontaniteten är borta i dag, den fungerar inte med visir, munskydd och skyddskläder, säger han.

Freddy Müller har sitt ursprung i Valparaiso på Chiles västkust, en hamnstad med allt vad det innebär. Skev och ruffig, färgsprakande vacker, bebyggelsen som klättrar längs sluttningarna, husen som står tätt.

20 år fick hon, Valparaiso. Sedan väntade världen. På Gotland har Freddy bott i nära 30 år nu.

Han är en av så många inom äldreomsorgen. I 18 år har han arbetat som undersköterska inom demensvården och är en av åtta i personalen på det ena av tre plan på Fältgatan 75.

Där finns lika många boende, åtta, med olika grader av demens. 

Dessa kräver basal hjälp med mycket, morgon- och kvällssysslor inte minst.

– Det gäller att lirka, vänta, försöka få dem att använda sina egna förmågor, säger Freddy Müller.

Som mest är, i ordinarie schema, tre ur personalen på plats samtidigt. Coronaviruset har ställt till det i planeringen, vid minsta symtom rings återbud, helt enligt regelverket.

Sedan pandemin startade har de därför oftare än annars varit kort om folk och fått göra flera personers jobb.

– Vi har höjt ribban, det är nu vår kompetens prövas, säger han.

Under stor del av pandemin har det rått besöksförbud, vilket är ytterligare en parameter att förhålla sig till.

Freddy Müller upplever god förståelse från anhöriga, men det har också kostat resurser att skapa trygga möten utomhus. Allt extrajobb tar tid från de boende.

Under en kort period på sensommaren var det öppet för besök, hur fungerade det hos er?

– Det var svårt, reglerna måste ju följas, inga kramar, ingen närhet. Vi satte upp skyddsglas där anhöriga och boende kunde sitta på var sin sida, det gick sådär. Det handlar om 80-90-plus och många har svårt med hörseln.

På Fältgatan 75 har det funnits två fall av smitta i personalen. Ingen spridning av coronavirus bland de boende dock, men oron är ständig.

Har ni anställda regler för er fritid?

– Nej, inte svart på vitt, men det handlar om att vara på sin vakt. Jag är normalt socialt aktiv, nu promenerar jag mest i skogen. Det handlar om min egen familj också, säger Freddy Müller.

Personligen har han låtit covid-testa sig vid två tillfällen, han vill vara på säkra sidan.

– Jag vill inte ha på samvetet att ha tagit in smittan varken på jobbet eller hemma. Det gör mig nästan paranoid.

Freddy Müller tycker om sina gamla, gillar att skämta med dem, ha fysisk kontakt. Den nya verkligheten är att istället att ta ett steg bakåt.

– Vår inställning är att de boende ska känna sig värdiga, som det är nu är det svårt. Men det är som det är, bara att förhålla sig till.

Men, säger han sedan, Freddy, där vi träffas utomhus på avstånd:

– Det finns ingen prislapp för de som jobbar inom vården och omsorgen. Så är det verkligen. Alla sliter, ordnar och fixar för att sammanlänka anhöriga på bästa sätt. För att vi brinner för det, för det mänskliga.

Demensboende

Fältgatan 75 är ett av 13 demensboenden på Gotland. Totalt finns 17 särskilda boenden i Region Gotlands regi på ön.

Demenssjukdomar är vanliga, kroniska och invalidiserande sjukdomar. Alzheimers sjukdom är den vanligaste demenssjukdomen och utgör mellan 60 och 70 procent av alla fall.

Demens kallas ibland ”de anhörigas sjukdom” då det är just de anhöriga som ser en person tyna bort.
 

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!