Johannas dotter Agnes och Cecilia Anderssons son Viktor är lika gamla, 18 år, och har känt varandra sedan de gick i fyran.
Agnes har Downs syndrom, Viktor är autistisk och båda tycker om när det händer saker.
Som när deras ett år äldre kamrater på Wisby anpassad gymnasieskola tog studenten. Klart de ville vara ute och uppleva stämningen.
– Och så brukar vi göra. Det är inte så att vi gömmer oss. Våra ungdomar syns och hörs, men vi går på konserter, på restaurang och annat som de tycker om, säger Cecilia Andersson.
Mammorna arbetar båda inom daglig verksamhet och är även aktiva i FUB, Föreningen för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning.
Händelserna under studenten fick Johanna att reagera. Hon skrev ett känslostarkt inlägg på Facebook om hur deras ungdomar behandlats under dagen.
Viktor, som dansade och fick feeling när vagnskortegen passerade, blev filmad utan medgivande, vilket sedan publicerades på TikTok.
Filmen genererade många kommentarer, de flesta upplevde glädjen i hans dans, men…
– …den har sedan fått nära 3000 delningar och på många håll vet jag att tonen varit en annan, säger Cecilia.
Agnes var för sin del på McDonald’s med mamma Johanna, varvid tre unga killar pekade, hånflinade och filmade, ett klipp som sedan setts på sociala medier.
– Verkligen inte första gången och tyvärr inte heller sista, suckar hon.
Fast det där med ”suckar” var ett understatement. Hon var snarare förbannad när hon skrev sitt inlägg.
För det är, som hon säger, inte första gången. Snarare är det något hon, Cecilia och andra som har barn med liknande diagnoser tvingas leva med.
– Vi har känselspröten ute, det blir så, vi ser och känner direkt när någon börjar peka eller filma i smyg. Ungdomar såväl som vuxna.
De ger exempel. Som den vuxne mannen på restaurang som bad Viktor hålla käften, som den tillika vuxne mannen med sina två barn utanför Biltema som tog upp sin mobilkamera och smygfilmade.
De blir både ledsna och beklämda, säger de båda. Har vi inte kommit längre!? Men de tar kampen, tröstar och stöttar varandra.
– Ibland konfronterar vi, men det är inte alltid man orkar. Ibland frågar vi de som tisslar och stirrar om de undrar något…men det är så klart aldrig någon som gör.
Men det finns också fina exempel, som de unga killar som fungerar som Agnes och Viktors simlärare. Johanna säger att hennes hjärta smälte när en av dem, 15-16 år, lösgjorde sig från sitt grabbgäng på stan och gick fram och pratade en stund med Agnes.
– Så fint gjort! Det behöver inte vara svårare än så, kom fram och säg hej, våra ungdomar älskar att prata med folk.
Men de två händelser som fick studentdagens glädje att grumla tog dem hårt.
– Än förstår de inte att de blir utsatta, det är vi vuxna som tar smällen. Men tids nog förstår de och det gör lika ont i dem som i oss alla, säger Johanna.
Johannas inlägg tog fart, ”Detta gör oss väldigt ledsna och bedrövade. Ingen ska bli utsatt på nätet” skrev Barn- och elevhälsan på sociala medier.
Även många andra har berörts och så är det, de känner stöd från många, men utsattheten finns där ändå.
Så vad finns att göra åt saken? Mer inkludering i skolan, tror Cecilia Andersson.
– Låt eleverna i anpassad skola titta på fordonsprogrammets bilar, kanske vara tillsammans med vårdeleverna ibland. Som det är nu hålls de mycket för sig själva på Wisbygymnasiet.