Klockan har precis slagit 15 och inne på Träningsboxen i Visby sitter en grupp kvinnor samlade i soffhörnan. Prat och skratt hörs ända ut i trappen och det verkar som att de är taggade på dagens träningspass. Tre gånger i veckan träffas de för att träna tillsammans, men egentligen är det inte träningen som har fört dem samman. Utan bröstcancern.
Fight Cancer är ett träningsprojekt som Lena di Corsi startade genom Boxen IF för två år sedan, som en del av projektet "Alla ska ha rätt till fysisk aktivitet oavsett förutsättningar".
– Jag tänker att det handlar om att göra det enkelt. Vi träffas och tränar, skrattar och gråter tillsammans. Jag tror att det är viktigt att känna att man har en grupp som man tillhör, säger hon och får medhåll av Sandra Tellström.
Hon är en av dem som har varit med i gruppen sedan starten och för henne var det just kombinationen av gemenskap och träning som lockade.
– När du är sjukskriven tappar du din tillhörighet. Man känner sig rätt oduglig. Att komma hit och träna gör att man mår bättre både fysiskt och psykiskt. Bättre förståelse än här hittar du ingen annanstans. Även om ens familj är fantastisk och stöttar så kan de inte ha samma förståelse som någon som har varit med om samma sak, säger Sandra och tittar på de andra kvinnorna runt bordet.
De flesta av dem är färdiga med sina behandlingar och några av dem har blivit friskförklarade. Trots det känner de att det är viktigt att fortsätta att svettas tillsammans.
– För min del känns det jättebra att hålla i träningen för att orka med ett eventuellt återfall. Så jag tänker aldrig sluta, säger Millo Lundgren.
Att gå till ett "vanligt gym" är däremot inte lika lockande säger kvinnorna. Detta då flera av dem har upplevt att andra personers reaktioner blir påfrestande.
– Det är både jobbigt att inte känna sig fin men också att andra tycker synd om en. De vet inte riktigt hur de ska bete sig, säger Anna Ahlström.
Lotta Lindby håller med och menar att hon vill bli bemött som alla andra. Hennes mörkblonda hår är knappt en centimeter långt men det har sakta men säkert börjat klä hjässan igen. Just förlusten av hår under behandlingen var något som hon tyckte var jobbigt.
– Håret betyder mer än vad man tror. Det upptäcker man när man inte längre har det, säger hon.
Fikastunden börjar närma sig sitt slut och det är dags för gruppen att ta sig in i den mindre träningssalen. Lena di Corsi förklarar vad de ska göra medan kvinnorna drar på sig svarta boxningshandskar. För Anna Ahlström tar det lite tid och de andra ropar peppande. När hon kommer in i salen visar det sig att det lönade sig att kika djupare ner i lådan. På hennes händer sitter nu ett par zebramönstrade rödsvarta handskar. Musiken går igång och slagen börjar eka i rummet.
Lena di Corsi berättar att gruppen inte har några prestationskrav. Om någon en dag känner sig svagare i kroppen är det okej att göra lättare övningar, eller att bara sitta bredvid och titta på. För även om cellgifterna är avklarade är det flera av kvinnorna som går igenom efterbehandlingen med biverkningar som gör både muskler och leder svaga och stela.
– Träningen gör att man orkar med biverkningarna på ett annat sätt. Sjukdomen har brutit ned min kropp och en tid kände jag mig inte kvinnlig. Men jag har börjat jobba med självkänslan inifrån och ut, säger Sandra.
