Sofia Berhane och Danait Isaak sitter på främsta publikraden och Betlehem Isaak står på scenen. Det är hon som har fört familjens talan utåt i media och internt med Utrikesdepartementet. Under Almedalsveckan gör hon både delarna under ett seminarium.
– Jag vet inget mer än vad UD berättar. De säger att han lever, säger Betlehem Isaak.
Hennes pappa, Dawit Isaak, är den svenska journalisten som fängslades utan rättegång 2001 och den eritreanska regimen har vägrat släppa honom sedan dess. De svenska regeringarna och ambassadörerna har under den här tiden inte lyckats få honom fri.
– Förutom att det är ett trauma för er är det något som under väldigt många år har satt spår i det svenska samhället. Att vi har svenska medborgare som sitter fängslade och som vi inte får ut, säger utrikesdepartementets statssekreterare Håkan Jevrell, som för regeringens talan.
När Ulf Kristersson (M) blev statsminister sa han i sin regeringsförklaring att de skulle fortsätta arbetet för att uppnå en frigivning av två svenska medborgare, förläggaren och poeten Gui Minhai i Kina och journalisten Dawit Isaak i Eritrea.
– Jag blev väldigt glad och kände väl att de tar det här på allvar, säger Betlehem Isaak.
Därefter har hon väntat på att den nya regeringen ska handla.
– Att säga betyder ingenting, man måste göra saker. Det spelar ingen roll om du är statsministern eller Betlehem. Om du säger att du ska göra en sak så gör du det. Vi från familjen har inte hört någonting från er på åtta månader, säger hon och vänder sig till Håkan Jevrell på scenen.
Han svarar att arbetet pågår.
– Dels samlar vi ihop för att eventuellt göra nya överväganden, sedan fortsätter åtgärderna för båda de här länderna som är aktuella på olika sätt. Där vi inte kommer gå ut direkt och berätta om vad som händer. Åtta månader är en lång tid, men det är också en process där det gäller att vidta rätt åtgärd vid rätt tidpunkt.
Betlehem Isaak säger att familjen inte får veta vad UD gör, men inte heller vad de vet. Att de säger till dem att Dawit Isaak lever, men inget mer.
– De vet mer än vad de berättar. De litar inte på oss och tror att vi berättar för er i media och att det ska provocera regeringen i Eritrea. De vill inte göra något som kan provocera, säger Betlehem Isaak efter seminariet.
Hon tror på myndigheten när de säger att hennes pappa lever. Hennes känsla säger det med.
– Ja, jag känner det också, instämmer systern Danait Isaak och mamman Sofia Berhane gör detsamma.
De tror alla tre att de kommer att få se honom igen, men har kommit till Almedalen för att de inte får veta något och för att det tar för lång tid.
– Jag tycker att man ska hålla ihop som familj och att pappa inte ska glömmas bort. Att vi fortfarande håller folk informerade och uppmärksammar hans fall. Vår rädsla är att han ska glömmas bort, säger Danait Isaak.
Hon har inte träffat sin pappa sedan han fördes bort en septembermorgon i Eritrea 2001.
– Jag var tre år. Jag kommer inte ihåg så mycket av honom, säger Danait Isaak.
Men det gör hennes storasyster.
– Pappa och Danait sov när de kom. Han låg och höll om dig, säger Betlehem, som då var sju år och minns den morgonen väl.
Hur det knackade på dörren till deras hus i huvudstaden och när två säkerhetspoliser stod utanför.
– De kom in och åt frukost med oss och sedan sa de till Dawit, ”Vi måste gå nu”, berättar Betlehem Isaak.
Han fängslades helt utan rättegång, tillsammans med andra journalistkollegor och regimkritiker. Dawit Isaaks fru fortsatte att träffa honom den första tiden i fängelset.
– Jag var där två, tre gånger om dagen, med kaffe på morgonen och lunch och middag, säger Sofia Berhane.
Senaste gången hon såg sin man var han på ett sjukhus och hon följde det som han sa till henne då.
– Han ville inte att jag skulle stanna i Eritrea längre. Han ville att vi skulle åka, berättar Sofia Berhane, som flyttade med resten av familjen till Sverige.
Dawit Isaak förflyttades därefter till ett hemligt fängelse. Över 20 år har gått utan kontakt.
Efter alla år är familjen kritisk till den svenska diplomatin, som inte har fungerat i Dawit Isaaks fall.
– Jag tror att en del av UD:s svaghet är faktiskt att tro att diplomatin alltid fungerar, med stater som Eritrea. Den gör inte det, säger Betlehem Isaak när hon riktar sig till Utrikesdepartementets representant på Almedalsseminariet.
– Jag betvivlar inte att ni inte gör något, utan om ni gör rätt saker.
Hon säger att det är bra att Sverige har en fortsatt dialog och god relation med Eritrea, men att den måste vara kravbaserad. Håkan Jevrell svar är att det redan ställs krav, från såväl Sverige som EU och FN.
– Över en tid har det funnits en press och det är en stor sten i skon för Eritreas regering, säger han, även om det ännu inte har lett till några eftergifter från presidentens sida.
– De kan ha stenbumlingar i skon, men det är väldigt svårt att få den typen av ledarskap att låta sig påverkas, fortsätter Håkan Jevrell.
Familjen efterfrågar andra metoder och maktmedel.
– Det är inte ett sekulärt land, det är ett repressivt och religiöst land. Ta hjälp av det eritreanska civilsamhället som har flytt därifrån. De kan Eritrea, säger Betlehem Isaak.
Efter seminariet är hon besviken över att hon inte fick några svar från Håkan Jevrell, eller förståelse för hur de arbetar vidare.
– Men jag såg på honom att det här är tufft. Vi måste kunna samarbeta, familjen, civilsamhället och regeringen, säger Betlehem Isaak.
Det är inte första gången som Dawit Isaak och hans fångenskap uppmärksammas i Almedalen. 2013 hade stödföreningen Free Dawit satt upp en rekonstruktion av hans cell bland montrarna där några hundra personer frivilligt gick in, en och en, för att sitta inlåsta en stund i solidaritet. Betlehem Isaak var även på plats i Almedalen 2015 och träffade då Martin Schibbye, en annan svensk journalist som satt fängslad i Eritreas grannland Etiopien under 438 dagar. Han skrev senare även en bok om Dawit Isaak, som nu närmar sig en fängelsetid på 8 000 dagar. Om han ännu lever.
– Vi vet inte det och vi vet inte om han har det bra. Även om han mår bra fysiskt är det en nedbrytningsprocess som påverkar psykiskt, säger hans äldsta dotter.
För hans yngsta dotter och hustru är det första gången i Almedalen. Sofia Berhane kan tänka sig att komma tillbaka för att uppmärksamma sin man.
– Ja, men då hoppas jag att han är fri, säger hon.