Caroline Bengtsson är begravningsentreprenör men går även som privatperson gärna på Norra kyrkogården och reflekterar. "Det som absolut blivit mer tydligt genom mitt jobb är att vi lever här och nu och att det när som helst kan ta slut".
DU&JAG
Du har läst det i tidningar och på nyhetssajter, korta noteringar om hur jorden fått en knuff:
"En person omkom vid en singelolycka strax söder om Ekängs kyrka på tisdagskvällen. Bilen fick sladd i det hala väglaget och kraschade in i ett träd. Räddningstjänst och ambulans larmades till platsen, men föraren tros ha avlidit omedelbart. Inga övriga människor skadades. Enligt polisen finns inga misstankar om brott".
Punkt och slut, ingenting mer.
Ovanstående text är påhittad, men i verkliga notiser av denna art ryms så mycket trauma; ett liv som släcks och så många anhöriga som får en ny verklighet att förhålla sig till.
Hon möter allt det där i sitt värv som begravningsentreprenör, Caroline. Det är till henne och hennes kollegor anhöriga vänder sig när tillvaron tagit en tvär gir.
– Jag har absolut fått en större förståelse för hur snabbt livet kan ta slut. Det påminns man om varje dag, säger hon.
Vi ses för att prata om döden. Döden, döden, döden. Av ingen anledning alls mer än att den alltid finns omkring oss och ingen vet när den kommer.
Fast det visar sig sedan, där vi sitter i Allhelgonakapellet på Norra kyrkogården i Visby, att det mest blir prat om livet.
Det för oss levande ständigt pågående livet; att vakna på morgonen, genomleva och uppleva dagen för att sedan lägga sig på kvällen.
Skrattet, gråten, kärleken, motståndet, känslan av att plötsligt lyfta…allt det där vi är med om under vår tid på jorden…
– Ja, säger hon när vi egentligen avslutat intervjun. Det är nu vi lever. Livet pågår nu. Bara nu. Det gäller att göra något bra av det.
Caroline är inne på sitt sjätte år som begravningsentreprenör, hon var 30 när hon började och tillhör de yngre i yrket.
Så hur kom det sig? Hur hamnar en hästtjej från Gisslause i Lärbro i dödsbranschen? Knappt hon själv vet.
– Jag har aldrig haft några fasta planer. Jag har levt lite grand för dagen och gjort det som känts roligt för stunden.
Så, nej, inte den definitiva tanken: Begravningsentreprenör ska jag bli! Inte som Andrea Bogren, barndomsvännen, som tidigt bestämde sig för att bli, och sedan blev, präst.
Lite avundsjuk kan hon vara, säger hon, på alla som vet vad de vill.
– Men å andra sidan är de val jag gjort anledningen till att jag är den och där jag är i dag.
Caroline Bengtsson håller i knappt 100 begravningar varje år, många av dem i Allhelgonakapellet på Norra kyrkogården.
Och så är det så klart; uppväxt bland grisar, kor och hästar, två syskon varav brorsan nu tagit över gården, skola i Lärbro och Fårösund och så småningom hotell- och restaurang på gymnasiet.
Det blev en del säsongsjobb i fjällvärlden – vi skissar lite här – möte med blivande maken när hon fortfarande hette Gardell, flytt till Kalmar när han pluggade sjöfart och Caroline fick jobb på Ikea…
…tills flytten gick åter till Gotland på våren 2015.
Sedan hösten 2017 har hon sin tjänst på Fonus, till en början handledd av erfarna kollegan och chefen Carina Hedendahl.
Ett intresse har alltid funnits för det andliga och existentiella. Och genom åren har Caroline sjungit en del inom kyrkan, såväl bröllop som begravningar.
Det var så hon första gången kom i kontakt med sin nuvarande chef och tipsades om att söka en tjänst.
Så vad var det för värld du hamnade i, Caroline?
Hon sitter tyst ett tag, tänker sig bakåt, letar efter orden för att få dem rätt:
– Jag hamnade i ett fantastiskt fint uppdrag där det mesta faktiskt handlar om livet, vi jobbar med att vägleda anhöriga och sammanfatta en människas liv och levnad så deras sista stund blir fin och värdig i den avlidnas anda.
Det hörs, syns, på henne hur besjälad hon är av det hon gör. Så många detaljer som ska sitta rätt, ingenting får fallera. Det är ett förtroende hon förvaltar.
Så viktigt är det att lyssna in varje persons önskemål, kanske medla ibland när anhöriga har olika uppfattning och sedan skapa ett sista farväl.
Caroline Bengtsson möter ofta människor i deras svåraste stund.
Hon kommer ihåg de första begravningarna hon var på som privatperson. Hon var åtta, tio år. Mormor, morfar och farmor gick ur tiden relativt tätt.
Gamla, fina och älskade människor som gjort sitt i jordelivet.
På en av ceremonierna sjöng hon ”Där gullvivan blommar”, hon var bara tio då.
Jag frågar om hon minns vilka känslor som fångade den lilla tjejen hon var. Det gör hon inte, inte riktigt, säger hon. Inte mer än att det var fint och allvarstyngt.
Just känslan av lugn och ro under den sista stunden tar hon till sig än i dag, även som yrkesperson.
– Tystnaden som uppstår i rummet, att man får vara just i stunden. I lugnet, i den egna bubblan. Sedan kan det vara otroligt mycket sorg också…och det får det vara. Det är så det är, döden är en del av livet.
I slutänden är vi bara människor, ytan skalas av inför sista vilan och ”du får ingenting ta med dig dit du går”. Inför det oundvikliga är alla lika.
Norra kyrkogården invigdes 1916 och hyser idag drygt 6200 gravplatser.
Norra kyrkogården i Visby är drygt 100 år, vid jubileet 2016 uppfördes en stenskulptur just innanför den stora entrégrinden.
Så många människor som har sin sista vila under de stora tallarna, omkring 1200 träd finns på de dryga 10 hektaren markyta. Där finns också drygt 6200 gravplatser.
Från kapellet går det att längs den stensatta gången se Östersjön och dess vatten breda ut sig, en storslagen vy för de icke längre levande.
Caroline går längs gångarna ibland, privat eller i samband med begravningsuppdrag. Andas, tänker, minns, reflekterar, kopplar av. Läser på stenarna, ett första och sista årtal som inramar händelserika liv.
En gång fanns dessa människor mitt ibland oss eller sina samtida. Sedan fanns de inte längre.
– Det ger perspektiv, säger hon. Ingenting vet vi, vissa lever kort, andra lever längre. Det enda vi vet är att vi lever nu.
Caroline Bengtsson har även verkat som solist på flera begravningar innan dessa ceremonier blev hennes yrke.
Men den där notisen i inledningen av texten, påhittad men i vidare mening alldeles sann.
För nog läser också Caroline om olyckorna, lokalt och nationellt. Några rader ibland, andra gånger betydligt mycket mer.
Och vad tänker du när du läser?
– Att det är till mig de anhöriga kommer sedan. Jag har förståelse för vad de går igenom, alla beslut som måste tas i en svår stund, som begravningsentreprenörer blir man tidigt involverad efter ett dödsfall.
Det handlar då om att låta saker ta tid; en sak i taget, ”det här är viktigt nu, annat kan vänta”.
Så mycket att ta ställning till: Hur ska dödsannonsen utformas? Vilken symbol? Vilken vers? Vilken typ av kista? Jordbegravning eller kremering? Vilken förtäring på minnesstunden? Ska det förresten alls vara minnesstund?
Och alla yrkesgrupper som involveras; Expeditionspersonalen i församlingarna och kyrkogårdsförvaltningen, krematorietekniker, vaktmästare som gräver graven, präst eller borgerlig officiant, musiker, klockare, cateringpersonal.
– Att lotsa de sörjande genom allt som måste göras, att jobba med hjärtat först och sedan ta sig igenom en stillsam begravning, det är det absolut finaste. Att se att de anhöriga kunnat ta ett fint sista avsked.
Vissa tillfällen är svårare än andra, som när barn avlider eller någon hon känt. Då kommer det nära.
Det gäller att inte glömma hjärtat men att bygga en typ av professionellt skal. Och att inte ta med sig jobbet hem, då kan det vara lätt att täras.
Krematoriet, förresten. Det stod färdigt på Norra kyrkogården 1967 och är Gotlands enda. Där jobbar Anette Gardell, öns enda krematorietekniker.
Hon kom in i yrket via sin tidigare tjänst som kyrkvaktmästare:
– Det fanns inte i mina vildaste föreställningar att jag skulle hamna här, sade hon i en tidigare intervju. I det här yrket lär man sig att hitta ett lugn inför det oundvikliga.
Omkring 80 procent av alla väljer numera kremation framför jordbegravning.
Caroline Bengtsson har jobbat i restaurangbranschen och på Ikea, nu med begravningar. Allt lika väsentliga delar av livet.
Det händer att Caroline – när hon inte kör begravningsbyråns bil med kista i lasten eller gör andra yrkesmässiga göromål – går på fest. Minglar kanske, träffar nytt folk, ”jaha, vad jobbar du med?”.
Hon svarar som det är…och sedan blir det inte sällan tyst.
– Många blir lite ställda och vet inte riktigt vad de ska säga eller fråga om, som att det finns en rädsla att tala om döden.
Och det finns det ju, i samhället i stort. Döden på det personliga planet, trots att vi alla kommer dit en dag. Folk viker undan, byter sida på gatan när någon har sorg.
Men, säger hon också:
– Börjar man väl prata blir det ofta fina samtal. Och är det något jag kan råda människor till så är det att fylla i ”Vita arkivet” eller låta anhöriga vet hur man vill ha sin sista vila, det gör det bättre för alla.
Barnen då? Vet de vad du jobbar med?
– Jo, den äldsta börjar förstå, ställer ofta frågor om vad som händer när man dör och tror att jag bär på svaren.
DU&JAG, Caroline Bengtsson.
Den dag vi ses ska Caroline förbereda den begravning som ska hållas dagen därpå. Skrivbordsjobb, mycket ska kontrolleras: Att kista eller urna finns på plats, att blommorna distribueras och att graven är grävd.
Det är också deadline för lördagens annonser på tidningens familjesida…plus att hon vet att hon när som helst kan bli avbruten av något nytt dödsfall.
På Gotland avlider omkring 600 personer varje år, 2021 var siffran 630. Caroline har för egen del hand av 80-100 stycken av dem.
Många möten blir det; tårar, känslor, värme, respekt, inte minst för livet som sådant:
– Det känns som jag hittat rätt, vi jobbar verkligen så mycket med det levande.
Och så kör du bil med kista och blommor, stannar andra trafikanter och släpper fram dig?
Hon skrattar, nej, faktiskt inte.
– Jag är medveten om att jag är väldigt synlig och kör alltid lugnt och stilla men nej, jag kan inte säga att jag blir mer framsläppt än med min vanliga bil. Det där har ändrats lite över tid, det lär har varit annat förr.
Caroline Bengtsson, begravningsentreprenör.
En grav finns kvar i 25 år, gravrättsinnehavaren kan sedan förlänga med lika lång tid i taget.
Men det finns gravplatser som genom sitt kulturhistoriska värde lever vidare även om ingen ber om det.
Såväl rik som fattig kan få sin grav utnämnd till kulturgrav. Tidstypisk stil och ovanligt hantverk som järnkors eller stenhuggeri ökar chanserna. Det skadar heller inte att personen varit känd.
Skriftställaren och allkonstnären Pehr-Anders Säves grav lever till exempel vidare efter hans död 1887.
Klara Holmqvist, kyrkogårdsingenjör vid Visby domkyrkoförsamling, är en av dem som får avgöra vilka gravar som bör får kulturminnesstatus, vilket i slutänden avgörs av länsstyrelsen.
– Det hänger bland annat på utformning, om det är sällsynt material på stenen eller om den begravda hade en ovanlig titel, har hon sagt i en tidigare intervju.
Av de sammanlagt närmare 9 000 gravarna på Norra, Södra och Östra kyrkogården är 729 stycken kulturgravar.
Caroline Bengtsson har arbetat som begravningsentreprenör sedan hösten 2017.
På Gotland finns i dag fem begravningsbyråer. Förutom Fonus finns i Visby även Stranges och Gotlands begravningsbyrå. I Hemse finns Åhlbergs begravningsbyrå och i Slite Bogevikens begravningsbyrå.
I Sverige avlider omkring 90 000 personer varje år.