Alla smällar har satt sina spår

INGER HARLEVI tycks ha en energi som aldrig sinar, ständigt i debatten antingen det gäller politik eller kyrka. Men de hårda smällar hon gått på har inte gått spårlöst förbi, säger hon i en intervju med MAGNUS IHRESKOG.

Inger Harlevi är inte rädd för att säga vad hon tycker, oavsett vilka frågor det gäller. "Säger jag vad jag tycker behöver jag inte hålla reda på vad jag sagt" är hennes motto.

Inger Harlevi är inte rädd för att säga vad hon tycker, oavsett vilka frågor det gäller. "Säger jag vad jag tycker behöver jag inte hålla reda på vad jag sagt" är hennes motto.

Foto: Dennis Pettersson

Visby2020-03-29 07:30

DU&JAG

Att notera: Den här intervjun har legat på lagring och är gjord före corona-virusets utbrott varför detta inte berörs i artikeln. Sedan dess har bland annat 28 dagar med möten strukits ur hennes kalender, istället har hon rest via Skype och e-post.

Nåväl. När Inger Harlevi gått ut skolan som del av den sista kull som tog studenten på gammalt vis – det vill säga studentskrivningar och muntlig examinering på examensdagen med risk att tvingas smyga ut bakvägen – fick hon jobb som reseledare i Rumänien.

Det var den bästa skola hon gått i, säger hon så här 50 år senare.

Det var 1969, året för månlandningen och The Beatles sista konsert, Inger ännu inte fyllda 20 och mellan mars och september lotsade hon svenska turister till vattenhål och vyer vid Svarta havets kust.

Hon tänker sig dit, bakåt genom åren, ser den tiden framför sig så tydligt:

– Jag kom dit, hade eget pass och kunde resa därifrån när jag ville, att då se hur mina rumänska kompisar övervakades hela tiden, känna deras rädsla för att säga fel saker till fel personer, det fick mig att förstå värdet av demokrati och frihet. Det har jag burit med mig sedan dess.

Det här är inte första gången Inger Harlevi är i tidningen, det vet du som just nu tänker ”nej, inte en gång till!”. 

Det är heller inte första gången jag intervjuar henne. Mest har det handlat om korta telefonsamtal där hon ombetts kommentera något dagsaktuellt inom politiken eller kyrkan. Hon är ju så ytterligt engagerad i så väldigt mycket, 70-åringen.

Men det är däremot första gången vi verkligen sitter ner för ett riktigt långt samtal om ingenting och allt, men mest om hennes till synes hårda hud och patosen att alltid säga vad hon tycker.

De enskilda meningar hon använder mest under den tid vi tillbringar tillsammans är just så; ”Då sade jag vad jag tycker, och det står jag för”.

Alltid rakt och direkt.

– Säger jag alltid vad jag tycker behöver jag inte hålla reda på vad jag sagt, så tänker jag.

Hur då, menar du?

– Du vet, jag säger en sak till någon, något annat till en annan, det blir ohållbart till slut. Bättre då att vara klar och tydlig mot alla.

Vi ska komma till de hårda nyporna inom politiken, försåtligheten inom kyrkan, till glädjetjuvarna och de människor som uppenbart vill henne ont, men först bakåt i tiden, ännu längre bak än månaderna vid Svarta havet.

Inger, som då hette Wallin, växte upp i ett hus intill Konsum i Klintehamn. Dit flyttade mormor och morfar 1912 och där kom även Ingers mamma Aina att växa upp. Förra året köptes huset av en av Ingers söner. 

– Det känns fint att ha det kvar, det är en länk till barndomen. Jag känner väldigt mycket för Klinte, det är mina rötter…det går liksom aldrig ur, även om jag inte är där särskilt ofta numera.

Istället trivs hon att bo i Visby. Hon ser och känner sig som stadsbo, gillar att ta del av kulturlivet eller bara ta en promenad, se de levande spåren från tiden då Hansan blomstrade.

– Nej, jag skulle inte vilja bo där igen, säger Inger, som flyttade från Klinte till Visby då hon började i gymnasiet.

När vi ändå är i de där åren, vem var den unga Inger?

– Jag var en ledartyp redan då, en fighter. Samtidigt har jag alltid brytt mig om dem omkring mig, jag minns en särskilt elak latinlärare som alltid gick hårt åt en av mina kamrater, han utsatte henne för ren pina faktiskt. Efteråt har hon sagt att jag hjälpte henne att uthärda lektionerna, kanske kom lite av min diakonala sida fram där.

De kamrater från uppväxten som du träffar på i dag, är de förvånade över att du hamnade där du hamnat?

– Nej.

Inte?

– Nej, haha, det var nog egentligen ganska tydligt att jag skulle bli en ledare. Även om jag till en början hade för mig att bli språklärare.

Istället blev det alltså turismen, långt senare eget bolag och idag jobb för Destination Gotland där hon arbetar med att positionera Gotland för den tyska marknaden.

Men där och då alltså Rumänien, hennes bästa skola. Halvåret efter tiden vid Svarta havet var hon tillbaka i landet, då som reseledare i staden Sinaia i Transsylvanien, belägen i de karpatiska bergen.

Också detta var en lärdom. Sinaia var platsen för en tidigare semesterresort för kommunistpartiet och Inger kom att bo i det hus där diktatorn Ceausescu brukat husera.

Nicolae Ceausescu som tillsammans med sin fru avrättades på juldagen 1989 sedan järnridån till slut fallit.

– Det var en enorm lyx, badrum som var 30 kvadrat, och samtidigt se den fattiga lokalbefolkningen utanför.

…hon skakar på huvudet, klara bilder ett halvt sekel senare.

– Det där berörde mig djupt och det har jag med mig resten av livet. Samhället ska hjälpa dem som har det sämst, så är det. Jag har valt än annan linje i många frågor än Moderaterna som parti gör och det står jag för. Jag följer min egen inre röst i alla lägen.

Som sagt, det här är inte första gången Inger intervjuas i media och det är lätt hänt att tänka att hon varit i lokalpolitiken i all tid. Så är det inte.

Hon blev inte politiskt aktiv förrän efter valet 1991, då värvades hon av Roy Hansson – Moderaternas då starke man, numera avliden – till att bli ordförande i kultur och fritidsnämnden. Genom åren har hon haft allehanda politiska poster.

För närvarande är hon inne på andra vändan som regionfullmäktiges ordförande, första omgången var 1998-2002, då var hon första kvinnan någonsin på den posten inom gotländsk politik.

Hon styr debatten med ordning och reda, ingen tidsspillan, inget svammel, sakligt och korrekt är hennes ledstjärnor.

Åren inom den politiska debatten liksom de år hon varit verksam inom kyrkan han krävt sin kvinna, så är det. I några av de tidigare intervjuer jag läst inför det här mötet har hon sett sig själv som ”politikens och offentlighetens slagpåse” och pratat om ”glädjetjuvar” vilka berövar henne lusten och harmonin.

Hon har hotats och trakasserats och i en intervju noterade skribenten att hon svarade på frågorna med ”bruten röst och darr på stämman”.

Hon tystnar när ämnet kommer på tal, säger sedan men noggrant vald ord:

– Det finns ett litet antal människor som vill mig illa. Så är det och det står jag för. Så länge jag är aktiv räknar jag kallt med att de har kvar sin inställning. Och då tänker jag så här: Antingen låter jag mig tryckas ner, eller fortsätter jag med mitt utan att låta dem påverka mig.

Men de påverkar ju uppenbarligen.

– Jo…de första påhoppen gör alltid lika ont, men i min värld är en vänlig röst lika mycket värd som en elak. Och jag möter väldigt mycket vänlighet och många fina ord.

Annars glöms ofta tio positiva röster bort för något negativt.

– Nej. Inte för mig, de lever inte kvar, inte på lång sikt. Jag får däremot energi av alla vänliga människor jag möter.

Hon berättar om ett urklipp hon sparat, från en av mina spalter faktiskt, ”För det är ju så, ljuset vinner alltid. Det räcker med ett enda för att lysa upp mörkret. En enda liten fladdrande låga”.

– Det skrev du samtidigt som en av mina belackare hoppade på mig. Det har jag kvar än. Det är så sant, det där med det enda ljuset, det ger ett lite mer balanserat perspektiv på saker och ting när det jävlas. Just då gör det ont, men man kommer ur det till slut.

Hon tänker att det kan ha med avundsjuka att göra. Att vara kvinna med makt ses inte av alla med blida ögon.

– Är det något jag lärt mig genom engagemanget inom Hansan så är det att det krävs tuffhet för att vara kvinna i en ledande position. Jag är faktiskt den enda kvinna någonsin som lett ett Hansa-sammanträde, det var i Lübeck, du skulle sett männens kroppsspråk, ”Det här fixar du aldrig”, säger hon och skrattar.

Men du uthärdade.

– Yes. Jag körde på mitt spår. Det är sådant man lär sig av, att stå rakryggad, säga vad man tycker och stå för det.

Mamma Aina var kyrkorådets ordförande i Klinte när Inger växte upp, Inger sjöng i kör och kom den vägen så småningom in i det kyrkliga arbetet.

I dag är hon kyrkorådets ordförande, vice ordförande i stiftsstyrelsen samt sitter i kyrkomötet. De senaste åren har minst sagt präglats av turbulens, bland annat har hon tvingats avskeda domprost Mats Hermansson och utse en ny, Elisabeth Ström.

Varför denna oro inom kyrkan, som du ser det?

– Det är så, överallt. Läs valfritt nummer av Kyrkans Tidning så ser du att det inte bara är här det blåser ibland.

Men vad beror det på?

– Jag tänker att vi i tanken fortfarande är statskyrka och där är kyrkoordningen en dålig kopia av kommunallagen. Om kyrkan istället tog steget och fullt ut fungerade som den ideella förening vi faktiskt är, då hade vi sluppit mycket av det paragrafvrängande vi tvingas till i dag.

Du har varit verksam inom tre spår, företagandet, politiken och kyrkan. Är det något spår som är "värre" än de andra i det här avseendet.

– Företagandet är tävling, där sätts krokben för varandra om man kan, det är som det är. Politiken är tuffare, där har man åsiktsmotståndet men där finns också en hederlighet. Man tar en snyting, man ger en snyting och sedan fikar man tillsammans. Kyrkan handlar om tro vilket gör den mer försåtligt, det är fler knivar i ryggen.

Det är hårda ord!

– Ja, men så är det, det står jag för.

Och så drar hon parallellen med politiken. Politiken som alltså bygger på ideologi, den enskilde har sin box beroende på partitillhörighet. I kyrkan, däremot, är tron grunden och…

– …då finns inte lika fasta ramar. Vi har haft en tuff tid i kyrkorådet, men vi har sett till att föra en öppen dialog i sammanträdesrummet vilket stärkt sammanhållningen.

Hon vet inte hur länge hon ska hålla på, säger hon. För visst sliter de många offentliga roller hon har. Inte minst sliter allt resande, i dagarna runt den här intervjun var hon i såväl Lübeck som Berlin och däremellan en privat resa till Falun.

Såväl politik som kyrka baseras dock på mandat så vart fjärde år finns det tillfälle att reflektera.

Det hon vet är att hon måste känna engagemang för att vilja och orka. Om inte, ja, då är det hög tid för något annat.

Finns det dagar då du inte gör något alls?

Hon skrattar år frågan. Så klart det finns. I fjol drog hon till Lanzarote en vecka och låg i solstolen och läste böcker. 

– Det är viktigt att känna när det behövs en paus, säger hon.

Och även här hemma låter hon lättjan härska emellanåt. Hon umgås med en liten men nära vänkrets eller är hemma ensam och lyssnar på musik eller läser, läsa, ett sätt att resa det också, ut i världen och in i sitt inre.

Apropå det, resa alltså, så var hon tillbaka i Transsylvanien bara härom året. Ingenting hade hänt, säger hon. Fortfarande lika fattigt, häst och vagn på vägarna, och de som hade det allra sämst hade det sämre än så.

Det är bland annat därför hon tagit ställning utanför partiets linje vad gäller flyktingfrågan och frågan om tiggeriet.

– Jag har reserverat mig mot förslaget om tiggeriförbud. Det är samhällets plikt att ställa upp för de som har det sämst och många av de människoöden jag ser berör mig djupt. Jag var med och startade Birkagården i Visby, det är det bästa jag gjort. Om du frågar vad av det jag varit med om som jag är mest stolt över så är det just det.

Inger Harlevi

Namn: Inger Harlevi.

Ålder: 70.

Bor: Visby.

Familj: Fem vuxna barn med familjer.

Yrke: Politiker och konsult.

En bra bok: Allt jag fått lära mig - Tara Westover.

En bra skiva: När änglar drömmer - blandad klassisk musik.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!