I en meterhög driva sticker skylten "Hallshuk" nätt och jämt upp ur snön. Hit måste de fem åretruntboende hushållen i det lilla samhället för första vintern själva bekosta snöröjningen, sedan regionen beslutat sig att spara.
Ingela Karlström är på väg till Slite för att handla, men stannar till i det gamla lotshuset och får en handskriven inköpslista av Kerstin Andersson.
– Man måste hjälpas åt här ute, säger Ingela och ger sig i väg genom snödrivorna.
Kerstin och Kjell är 78 år och bor strax under berget, med det dånande havet utanför vardagsrumsfönstren. De kör inte längre bil själva.
– Vi har två bilar i garaget och det behövs bara en chaufför. Allihop här ute säger att det bara är att ringa på om vi vill ha hjälp, säger Kerstin tacksamt.
Den senaste veckans kyla med isande vindar från Sibirien fick snön som vräkte in från havet att virvla upp och täcka fönstren på läsidan.
– Och dörren, när vi skulle öppna fick vi karda undan snön, säger Kerstin.
Men årets bistra vinterväder är ingenting ovanligt för de boende i Hallshuk. Kerstin föddes i ett båtbyggarhem i ett av husen den 27 februari 1940.
– Barnmorskan från Hangvar var ute och mina föräldrar berättade att det under någon av krigsvintrarna var ner till 40 minusgrader, säger hon.
Hennes födelsedagar brukar firas trots många minusgrader. Kerstins 30-årsdag 1970 bjöd på ett ovanligt skådespel.
– Den dagen låg Gotlandsbåten fast i isen här utanför. Min kusin och Kjells systerson var ombord och ville gå av för att gå iland på isen, men det fick de inte lov till, säger hon.
Vintern 1956 var Kjell 17 år och han minns hur havet även då täcktes av tjock is så långt han kunde se.
– Min pappa var ute med motorcykel och kälke efter och fiskade torsk från isen, säger han.
Den här vintern är den första för Kerstin att ta sig igenom snödrivorna med rollator.
– Förut hade jag spark på vintern, men den gick så himla fort. Ännu har snön varit lös och jag har kunnat trycka mig igenom med rollatorn, säger hon.
Kjell skottar gångar och bär in ved till köksspisen. Inomhus är det varmt och gott och frysen är laddad med mat, om vägen skulle snöa igen som den gjorde vintern 1986 till 1987 då Hallshuk under flera dagar isolerades från civilisationen.
– Militären säger att man ska vara förutseende. Vi klarar oss nog en hel månad och bakar bröd gör jag själv, säger Kerstin.
Trots det utsatta läget trivs hon och Kjell utmärkt i det gamla fiskarsamhället även under den kallaste vintern.
– Vi bodde i stan i 20 år och 3 månader – det var 20 år för mycket, säger Kerstin.
Förutom Kjell och Kerstin bor Ingela och Kula, Björn och Maud, Gusten och Margot, och sedan flera år Åse och Ola, vintertid i Hallshuk. När värmen kommer fylls hundratals sommarstugor med gäster. Om Kerstin har rätt väntar en härlig vår efter en vinter kall som årets.
– Efter all snö och kyla kan jag tänka mig vilken vår det kommer att bli. Då ska jag lukta på alla blommor, säger hon.