Egentligen är det osannolikt att Johan, uppvuxen i en ytterkurva i Lau, hamnat i världens bästa ishockeyliga, NHL. Eller kanske vi ska vara försiktiga med orden här, för finns viljan finns också alltid möjligheten.
– Det var så många som sade att det aldrig skulle gå att komma någonstans som gotlänning, men mer och mer inser jag hur envis han verkligen är och vilket enormt psyke han har, säger mamma Gunilla.
Johan, 27, var nominerad till ”Årets gotlänning” för sin delaktighet i Tre Kronors VM-guld i Köpenhamn i maj. Och när rösterna strömmade in var det ingen tvekan om vem GT:s läsare helst ville se som vinnare.
Pappa Torgny satt på planet till USA för att hälsa på Johan på hans arbetsplats, Keybank Arena i Buffalo, så det blev mamma Gunilla som fick agera stand in vid överlämnandet av blomsterbukett, diplom och löpsedel.
– Det här ett pris att vara stolt över, folk kanske förstått hur mycket hemön betyder för honom, funderar hon.
Det som började på en liten vät i Lau under småbarnsåren, tillsammans med bröderna Arvid och Emrik, har gått via Sudrets HC och Brynäs till världens bästa ishockeyliga, där tidigare stryklaget Buffalo Sabres i år fått en nytändning och slåss om en slutspelsplats.
Även andra framgångar har kantat Johans väg, SM-guld med Brynäs 2012, JVM-guld med småkronorna samma år och så triumfen med Tre Kronor i våras, ett firande som passerade kronprinsessfamiljen på Slottet och slutade med blågul folkfest i Kungsträdgården.
Trots alla framgångar, och trots att det också varit kämpigt genom åren – NHL är ingen lekstuga! – har han hela tiden, så att säga, behållit skridskorna på isen.
Gården i Lau, och hans eget sommarhus i Ljugarn, är hans verkliga hemma, hit kommer han under somrarna för att vila upp och bara vara Johan.
Inte hockeyproffset, inte landslagsliraren, bara killen från förr bland folk som känner honom sedan han var liten.
Han spelar pärk i Stångaspelen, ställer upp för hockeyskolan i Slite, sommaren som gick visade han upp VM-bucklan för ungdomar på hockeyläger.
– ”Ni fattar inte hur skönt det är att ta en kopp kaffe och sätta sig här i trädgården” brukar han säga, berättar Gunilla. Här slipper han stressen och pressen i ligan och kan vara sig själv.
Praktiskt taget varje kväll har de kontakt, pratar via Facetime om stort och smått, om uppspelsvarianter på isen och om hur han mår längst inne i själen.
Antingen är han hemma i Buffalo, i nordöstra USA nära gränsen mot Kanada, eller i ett hotellrum på någon av alla resor. Bara i februari spelar laget 13 ligamatcher.
– Det är kul att det går bra för honom, men som mamma är man ju alltid fundersam på hur han mår, hur han har det och att det inte ska hända något, säger hon där vi sitter i familjens kök i Lau.
Även den här kvällen, när GT finns i köket, ringer Gunilla upp. Johan har just kommit till rätta med en ryggskada – men stod ändå utanför laget när Buffalo kvällen före besegrat Minnesota med 5–4 – och sitter i soffan i sin lägenhet när bild och ljud kopplas upp.
Grattis Johan, du är utsedd till Årets gotlänning 2018!
– Ojdå...ja, tack så mycket!
Berätta, vad betyder Gotland för dig?
– Det betyder väldigt mycket. Jag är där varje sommar och så ofta jag kan. Även om jag flyttade tidigt (som 16-åring till Gävle) har jag alltid kvar rötterna där!
För oss som aldrig vunnit något VM, beskriv känslorna!
– Det är en enorm känsla, att kämpa tillsammans för något och sedan lyckas. Själva finalen var en enda lång nervpärs, så när vi vann med hallen full av svenskar...otroligt!
Tre Kronor slog Schweiz i VM-finalen i Royal Arena med 3–2 efter sudden death och straffar. Den tunga guldmedaljen, som hänger bland andra troféer i pojkrummet i Lau, får nu sällskap av ett ”Årets gotlänning”-diplom, beviset på gotlänningarnas kärlek och beundran.