Det var skolavslutningsväder; blå himmel och gul sol och en regnbågsflagga som vajade på sin stång.
Framför skolbyggnaden var en scen riggad av bänkar och bord. Varje årskurs framförde var sin sång, från ettornas högljudda uttryck i ”Idas sommarvisa” till sexornas mer tystlåtna framförande.
Allt var helt enkelt som det brukar vara. Fast inte riktigt ändå.
– Vi saknar förstås alla vårdnadshavare som brukar vara här, sade rektorn Erik Rudstedt i sitt tal.
Ett tal han höll länge och väl för att, som han sade, ”när jag är färdig börjar ert sommarlov, och när det börjar blir det bara kortare och kortare tid kvar. Därför håller jag ut på det ett tag”.
Men det där är förstås inte sant. Inte i känslan. Inte i barndomen. För ett just påbörjat sommarlov i de åren är verkligen evighetslångt.
Det finns, rent objektivt, ingenting som är längre.
Tilde Buskas, som nu slutar trean och till hösten byter såväl klassrum som lärare, berättade att hon ska på ridläger och att den häst hon rider mest på heter Clown.
– Och så ska jag bada och träffa kompisar.
Samma sak sade Tora Thurén, Evelina Sandgren och Kajsa-Mi Karlbom.
– Det är bra och skönt med sommarlov, men det blir tråkigt att byta lärare. Helene har varit jättebra.
Helene heter Levin och har varit klassföreståndare i 3B, parallellklassen 3A har haft Jacob Häggbom Norrby. Klasserna har gjort mycket tillsammans genom åren.
Under avslutningsförmiddagen sjöng de Mello-låten ”Rena rama ding-dong” i egen tolkning; ”Rena rama sommar”.
Musiken och sången ackompanjerades av de jaktplan som for över himlen under pågående militärövning.
När sånger och tal var över bjöds tårta och sedan var ett läsår över.
För sexorna var det glädje kombinerad med vemod. Nu lämnar de Väskinde för sjuan i Solberga, en epok i livet är över.
För även om vi, i den här artikeln, kommit fram till att ett sommarlov aldrig tar slut, så går verkligen tiden, allt är förgängligt.
”Sommaren sveper snabbt förbi” sjöng sjätteklassarna i sin avskedssång.
1958 byggdes den nya skolan i Väskinde och ersatte den gamla från 1848.
Så många barn har genom åren kommit och lämnat, på skolgården bär varje gräskulle, varje gunga, varje staket sina egna minnen.
240 elever har gått där det gånga läsåret, i en skola, i en socken, på en ö, i ett hav. Var och en på väg mot sin egen framtid.
Men från och med torsdagen står skolan tom, kunskapen har flyttat ut. Och vi vet ju varför.
