Därför blev det ingen ny Kräklingbobrand

Röken syns redan uppe på Follingbobacke. I Kräklingbo tornar den upp sig som en gigantisk svamp mot himlen. Hans-Erik Tägt blickar oroligt in över Torsburgen. Elden kommer nu rakt emot dem. Det är hans första större skogsbrand som räddningsledare.

Natten till torsdagen den 9 juli 1992 kom larmet. Det brann på Torsburgen. Räddningstjänsten från Kräklingbo, Garda, Slite och Visby var på plats och släckte, det som förmodades ha börjat med en glödande cigarettfimp. Men elden flammade upp igen. Den gotländska sommaren var torr, värmen var hög och i skogen spred sig nu lågorna okontrollerat. De första förstärkningsstyrkorna på plats konstaterade att elden var dem övermäktig.

– Det viktiga var att branden inte fick lämna fornborgen, säger Hans-Erik Tägt.

Men elden kom med enorm hastighet i träden rakt emot dem, hoppade 500 meter och antände skogen bakom.

– Vi hade ingen chans att begränsa den. Vi var maktlösa. Det var ett organiserat kaos att jobba i, men det funkade ändå, säger han och berättar hur personalen snabbt tvingades fly från Hajdebysidan av Torsburgen – med honom själv och en brandingenjörspraktikant som siste man.

Räddningstjänsten på Gotland hade all tillgänglig personal på plats, och vädjade om hjälp från militären.

Avspärrningar och brandgator finns i skogen. Men elden struntar i dem. Den sprider sig ringlande och fräsande längs marken. Studsar och hoppar från träd till träd. Frivilliga med ruskor gör vad de kan för att släcka i skogen, precis bakom villorna längs vägen mot Gammelgarn.

Det blåser kraftigt, 17 sekundmeter i byarna. Militärer hjälper till, men elden är en svår fiende att övermanna. Några sommarstugor måste plötsligt evakueras. En man kommer springande ur röken med en tung tv i famnen. Himlen, tallarna, det som är kvar av skogen – allt är grått av aska.

Fyra Vertolhelikoptrar från försvaret sattes in för att vattenbomba och Lv 2 skickade ett hundratal värnpliktiga. ”Det är så nära krig man kan komma”, sa värnpliktiga Mattias Tafvelin till GA, efter att ha befunnit sig bland lågorna.

Hela natten och nästa dag pågick försöken att få kontroll på den enorma brasan. Brandområdet var nu närmare en kvadratmil stort. Boende i Kräklingbo förbereddes på en evakuering. På morgonen hade gårdarna vid Glose evakuerats med djur och allt.

Vid 15-tiden på fredagen tvingades ledningscentralen, utmed landsvägen mot Katthammarsvik, att flytta. En vindkantring medförde att branden spreds mot ledningsplatsen. Träd på båda sidor vägen stod i lågor.

– Man såg inte helikoptrarna för röken, och röken kan kväva helikoptrarnas motorer, säger Hans-Erik Tägt, och berättar att det krävs stor erfarenhet för att som helikopterpilot ge sig in över hettan på en sådan brandplats.

Vid Hajdeby lyckades hjältemodiga insatser, bland annat med hjälp av att anlägga moteld, rädda gårdarna. Bara tio meter från de vitkalkade fasaderna.

Först efter två och ett halvt dygn var branden under kontroll, på den då 24 kvadratkilometer stora brandplatsen.

Under branden i Kräklingbo höggs sammanlagt tre mil brandgator med hjälp av frivilliga, hemvärn och åkerier med skogsmaskiner.

Där elden dragit förbi är det mesta förkolnat. Över allt denna stickande fräna lukt av rök. Hos somliga som var med ska den sitta i länge i minnet sedan branden släckts. Som en rädsla för eld – och påminnelse om naturens svårtämjda krafter.

För en vecka sedan kom larmet om en ny skogsbrand i Vänge. Brandingenjör Kjell Lydänge är på plats i sambandscentralen i Buttle tidig lördag morgon. Då sprider sig elden fortfarande utom kontroll.

– Jag var uppe vid fronten och gjorde lokala vädermätningar och var i telefonkontakt med en expert på fastlandet, säger han.

Analysen blir sedan oerhört viktig, för att använda insatsstyrkorna rätt i förhållande till vindriktning och terräng.

Som brandingenjör försökte Kjell Lydänge beräkna eldens spridning. Sedan Kräklingbobranden har en nytt system för att räkna fram ett brandriskindex införts. Med hjälp av faktorer som nederbörd, vind, relativ fuktighet och typ av bränsle som finns i marken räknas ett index fram.

– På lördagen hade Vänge brandriskindex 15. Under den stora branden i Västmanland var index 40, säger han.

Som gotlänningar deltog Kjell Lydänge då, tillsammans med Jonatan Ahdrian, i staben. Det gav dem båda två nyttiga erfarenheter.

– I ett läge som i Västmanland hjälper det inte vad man kastar på elden. Då är det naturen själv som sätter stopp till slut, mot en sjö, åker eller när det kommer nederbörd, säger Kjell Lydänge.

Det låga indexet, med andra ord vädrets omständigheter, var den stora avgörande skillnaden som gjorde att Vängebranden aldrig utvecklade sig till ett nytt Kräklingboinferno.

Kräklingbobranden är den största som har drabbat Gotland i modern tid.

– Man får troligen bara en sådan under sin tjänstgöringstid, säger Hans-Erik Tägt.

Vängebranden är Kjell Lydänges hittills största på hemmaplan.

– Det här var en jättenyttig övning. Förr eller senare kommer vi att få en brand med större förutsättningar, säger han.

Sedan 1992, menar de båda, har mycket hänt inom såväl teknik som bemanning. Då saknades till exempel möjlighet för räddningsledare på marken att kommunicera med marinens piloter i de vattenbombande helikoptrarna. I dag ritas snabbt digitala kartor på datorskärmar, där varje brandfordon syns tydligt.

Kjell Lydänge har varit på studiebesök i Marseille i Frankrike, som ligger före Sverige när det gäller brandbekämpning.

– Samtidigt med utlarmning kör de en simulering i dator, med typografi och typ av brännbart material. De vet 30 minuter i förväg hur stor branden kommer att bli, säger han.

Sedan Kräklingbobranden har Gotland övergett samarbetet med SOS, som krävde egen stab och ledning.

Under Vängebranden fanns staben på Storstockholms brandförsvar, som kunde skicka resurser i form av räddningstjänst från andra styrkor inom regionen.

– Den samverkan är jättebra, säger Hans-Erik Tägt.

Tillsammans med Kjell Lydänge arbetar han i dag som restvärdeledare, det vill säga tar hand om de värden som finns kvar i exempelvis skog och byggnader. Båda hoppas de att gotlänningarna följer det eldningsförbud som nu råder.

I Kanada pågår fortfarande den gigantiska skogsbranden. Den har nu slukat en yta motsvarande två tredjedelar av Gotland. Mer än 200 000 hektar skog har eldhärjats.

Jag skickades i juli 1992 till Kräklingbo för att fotografera branden till en mängd olika tidningar, bland annat till Expressen. Eldområdet förvandlades till en krigsskådeplats. I flera år efteråt upplevde jag plötslig branddoft som mycket obehaglig.