Sedan i höstas driver Jörgen Lötgård podden Skvader tillsammans med komikern Elinor Svensson. Skvader är för övrigt ett sagodjur, hälften hare och hälften tjäder.
Du&jag
Det är ett annat liv nu. Från en lägenhet på Lidingö och ut på landet. Lilla byn Torsholma i Frösunda socken i Vallentuna kommun, nära Arlanda och med flygplansbjässarna mullrande över huvudet.
Han hade haft ett slags latent längtan till landet märkte han när han väl kom dit, ut till mössen.
Ja, alla sorters möss, faktiskt: Näbbmöss, åkersorkar, skogsmöss…överallt finns de och en ständig jakt pågår.
Det är lite som att han gått i barndom, Jörgen.
Åtminstone i bemärkelsen att åter ha kommit närmre naturen, uppvuxen på en gård i Björke, Norrlanda, som han är. Kor, grisar och två syskon.
Det är bara fyra månader sedan han och sambon Sara flyttade dit. Hon hade sina hästar i trakten och för att hon skulle slippa pendlandet till stallet slog de till slut till.
– Det har blivit väldigt tydligt, faktiskt. Det är väldigt många barndomsminnen som dyker upp, elda, slåss mot möss, uppfostra en katt…det ligger i mitt DNA på något sätt.
Jörgen Lötgård, radiorösten. I drygt två decennier har han hörts i (främst) Sveriges Radio P3 och program som ”Önska”, ”Lantz i P3”, humorsatsningen ”Deluxe” och senast ”Krysset”.
Men det var då, det. Det är ett par år sedan han senast sände för SR. Lite skakigt kan det vara som frilansare i branschen, men han nöjer sig.
– Jag har kompisar som till slut fått fast anställning på radion och de har inte blivit lyckligare för det, som han säger.
Nu är det främst i podden ”Skvader” han hörs. Den drogs igång i höstas, tillsammans med komikerkollegan Elinor Svensson. En timme i veckan pratar de om…ingenting. Och ger dessutom och lika ofta ut en bonuspodd.
Kanske lite onödigt, tycker han ibland, när han sitter och klipper för att göra den lyssnarfäig. Men samtidigt: Varför inte.
– Det var Elinor som tog kontakt, vi kände inte varandra men hon låg på, ”kom igen nu”, och då sade jag ”okej”. Det viktiga för mig var att den inte var tematisk.
Hur då?
– Att den inte handlade om fiske eller flygtrafik eller att fånga möss. Så den blev en podd utan form om precis vad som helst. En babbelpodd med trams.
För trams är viktigt!
– Mycket. Jag har alltid brunnit för tramset som kommunikationsform. På mitt första visitkort titulerade jag mig som tramsare. Trams handlar om att inte gräva ner sig i analys och att ha distans till saker och ting.
Under de många åren i P3 sände Jörgen Lötgård tillsammans med bland andra Hanna Hellquist.
Jörgens radiobana började redan hemma i Norrlanda. Han förälskade sig tidigt i nattradion, när han var uppe sent fast han inte fick och lyssnade på Eldorado med Kjell Alinge, hur han målade med orden.
Han fascinerades över hur pratet i låtarnas intro tajmades med när artisten började sjunga
– ...så jag började träna hemma. Tog tid på mina skivor och spelade in egna program på kassettbandspelare, minns han.
Egna sketcher blev det också, ett tidigt brinn för rösten och radion som medium. Så mycket enklare och mer direkt än tv eller det skrivna ordet, insåg han senare.
Annat som påverkade var Jack Killian i tv-serien ”En röst i natten” och att radio – och numera poddar – är tillgängligt överallt.
I filmgymnasiet i Visby överraskade han sedan klasskompisar och lärare med att spela upp diverse redovisningar som hemmaproducerade radioprogram.
– Så där kunde de sitta i klassrummet med slutna ögon och höra när jag tog fram likheterna mellan Jönssonligan och 90-talets franska filmvåg.
Vedboden är fylld, det gäller att vara redo om strömmen till äventyrs skulle gå. Jörgen Lötgård har dessutom konserver, ved och vatten redo.
Det är snart 18 år sedan jag gjorde en första längre intervju med Jörgen. Det var i maj 2007, i augusti året innan hade han blivit pappa till Nelly och bodde med hennes mamma i Stockholms innerstad.
Han hördes i ”Deluxe” som var inne på sitt fjärde år i P3, två timmars livehumor varje onsdags- och fredagskväll. När jag ringde höll han på att skriva en sketch om ”Rock-Håkan”.
Vid tiden hade de just flyttat från trakterna av Odenplan lite mer inåt city, en stor trea i källarplan med utsikt över promenerande ben.
Jag berättar det för honom, att det var just så, det läste jag i den tidigare texten och vips är han i tanken där igen – med två dragna Sig sauer pekande mot sig.
– Alltså, det var ett skumt ställe. En gång, mitt i natten knackade det på dörren, jag öppnade i morgonrock och en sån där snarkgrej i näsan och där stod två poliser med dragna vapen!
Det visade sig ha varit inbrott i huset, någon hade satt larm på sitt förråd och Lötgårds dörr såg inte ut som en lägenhetsdörr…och så blev det som det blev.
– Men dubbla tjänstevapen kan man kanske tycka är lite överilat.
Att flytta ut på landet efter 25 år i Stockholm har för Jörgen Lötgård varit som att återknyta till barndomen.
Det var en tid då han som relativt nybliven pappa lärt sig att uppskatta vardagssysslor och hemmavaro men också börjat tänka en del på döden. Hur förgängligt allt är. Sådant som malde i de sena tonåren men som han då inte längre fick panik av.
Viktigast att försöka göra något av varje dag. Tyckte han. Tycker han.
Och varje natt också, kanske. Vi kommer till det.
18 år, Jörgen. Hur lång tid är det?
– Både lång och kort. En kliché så klart men klichéer tenderar ju att stämma. Extremt lång tid och ingen tid alls. Som i filmen ”Interstellar”, tiden böjer sig och jag är glad att jag har henne kvar i mitt liv.
Sveriges redio P3 var Jörgen Lötgårds hem i etern under många år. Numera gör han podden "Skvader", den ger inga stora pengar men så mycket att det går runt.
Nelly, menar han då. Dottern som var ett halvår och som till sommaren tar studenten. Hon är i Torsholma så ofta hon kan, det tar 45 minuter med tåget.
Jörgen är glad och lättad över att hon klarat sig så bra, blivit en bra person. Att vara skilsmässobarn är inte alltid enkelt.
– Jag är så oerhört tacksam för att vi har så bra kontakt som vi har och kan snacka om det där nu. Ja, tacksam är det rätta ordet.
Vad har hon lärt dig om livet, skulle du säga?
– Du, det där är en extremt komplex fråga. Men jag blir fascinerad när jag träffar den yngre generationen, då får jag ganska mycket framtidshopp, faktiskt. De tycks inte så oroade över världens väl och ve som vi lärt oss att man ska vara. Och det kan man väl ta vara på.
Jörgen Lötgård.
Så här är han nu, på landet, i lilla Torsholma. En enda gång har han varit nere i Stockholm sedan flyttlasset gick. Plötsligt har han en massa tid över till annat.
Det är som han vore 17, 18 igen, säger han.
Sanningen är dock att han närmar sig 50…men att den unge grabb han en gång var tagit lite mer plats inom honom.
– Jag har nog återgått till den jag var, från början. Mer och mer kommer jag tillbaka till honom.
När har ser bakåt på Stockholmsåren ser han till dels en kille som intog andra roller. Rollen som vuxen, som ansvarstagande förälder, vilket så klart genuint bottnade i honom.
…han levde i en innerstadsmiljö som inte alltid var så nyttig och sedan fanns skilsmässopapparollen att leva upp till.
– Jag kanske inte tappade bort mitt sanna jag, men det fick inte lika mycket utrymme som det får i dag.
Det låter som en klassiker, tror många kan känna igen sig i det där.
– Ja, så är det kanske, men så har det definitivt varit för mig. Att vi bosatt oss på landet har hjälpt till att skala bort en massa saker, det är så mycket barndom i livet nu. Elda, skotta snö, få saker och ting att fungera.
I år fyller Sveriges radio 100 år, bilden från 2930 då radioapparaten hade en central plats i de svenska hemmen.
Så vad gör han då med all den tid han säger sig få över? Jo, plockar upp gitarren eller hamrar electronica. Musiken har alltid varit en parallell vän.
Under uppväxten spelade Jörgen – som i tidiga tonåren var ett hårt svensktoppsfan och sedan gick igång på "Rakt över disc" med Clabbe – rock och funk i bandet Le Sponken, vars andra fasta medlem var Erik Buchholtz, numera boende utanför Lund.
Ett annat band som passerat heter Vintersaga och så har han skapat potent electronica under artistnamnet Ick.
Då, vid sina tangenter, kan han förlora sig i musiken.
– När dottern är i stan och sambon i stallet, då kan jag sitta här i vårt 1700-talstorp och förlora mig i vad jag för stunden vill. Det känns privilegierat.
Jörgen Lötgård och hans familj bor mellan Stockholm och Uppsala, inte långt från Arlanda flygplats.
Det där torpet ligger alltså tämligen nära Arlanda flygplats, vilket störde honom rätt ordentligt i början. Alla dessa tunga bjässar som dånar genom luften.
Med tiden har de istället blivit som flygande kompisar. Han kollar flightradar emellanåt; ”jaha, det planet ska till Zürich och det där kommer från Helsingfors”.
– Jag ser det som en hamn, vilket det ju också är. En lufthamn. Jag njuter av att se planen, det är som att komma närmare världen. Du vet, jag kollar vilket håll vinden blåser åt, då vet jag i vilken riktning de lyfter och landar.
Att leva på landsbygden innebär också att det inte finns något Seven-eleven runt hörnet.
Det gäller helt enkelt att vara välplanerad och förberedd. För kvällen, helgen…och framtiden, hur den nu blir. Och det är han, säger han.
I podd-universum finns all tänkbar kunskap, bland annat diverse beredskapspoddar som Jörgen lyssnat sig igenom. Intresse infann sig långt innan gemene man började bli så kallade preppers.
Så nu har du skafferiet fullt med konserver, menar du?
– Absolut, konserver och en hel del torrvaror, vatten också. Jag har hållit ögon och öron öppna länge, jag är inte ett dugg överraskad över att läget är som det är och vet hur man bör förbereda sig. Jag har läst på hur man långlagrar vatten och överlever utan värme. Jag är redo!
Från gården i norra Vallentuna tar det trekvart med tåget till Stockholm.
Så är livet nu för Lötgårds grabb från Björke i Norrlanda. En tramspodd att rodda, tid att göra ingenting, en dotter som snart tar studenten och staplar med ved och konserver.
Här kommer han att stanna under överskådlig tid.
Dock längtar han alltid till Gotland, han har visat Sara sina barndomshoods och det pågår ett stilla och lågmält övertalningsförsök att någon gång bosätta sig på ön.
Men det får vänta. Inte just nu.
Han slänger dock in en politisk fackla: varför inte ge personer födda på Gotland ett ”födslopass”, som ett medborgarskap, som gör det fördelaktigt att flytta tillbaka.
– Nu är allt så dyrt. Jag vill att Gotland ska vara oasen i havet, men det börjar bli uppköpt och fördärvat av för mycket folk. Gotlänningarna själva bör odla sin egenart och inte låta Schulmans sätta agendan.
Word, där!
– Jamen lite så har det blivit, det är trist, Gotland har blivit något annat än det var. Men jag längtar som sagt alltid dit, vi får väl se om jag hamnar där någon gång, men då ska man ha råd!
Det bästa med radio är att det går att lyssna på var som helst. I sängen, till exempel.
Den där bubblande frågan, till sist. Den om vad han egentligen gör om natten.
När den senast ställdes, för 18 år sedan, var svaret det här: ”Lite spontan online-poker halv två på natten är väldigt, väldigt underskattat".
Nej, det där kan han inte stå bakom längre, säger han. Så många människor som gått under på grund av spelmissbruk.
Så var gör du, Jörgen?
– Det kan hända att det tas en whisky, det kan göras musik, jag klipper mina poddar och härom natten förlorade jag mig i ett riktigt mäktigt norrsken.
Fotnot: Det visade sig sedan att den podd som klippts färdigt precis före denna intervju heter "Norrskenssång".